IngridFredriksson

Lillkatten, Tigra, ligger nu bakom min rygg men förut följde  hon med mig genom skogen till sjön.  Hon är hopplös med att följa efter en. Men hon blev allt bekymrad och jamade emellanåt när vi kom för långt hemifrån.  När vi väl var framme vid sjön var det varmt åt henne och hon andades fort med utsträckt tunga, precis som en hund. Jag har aldrig sett en katt andas så.

Sedan kom det kanoter vid sjöstranden och båtar ute på sjön. Allt registrerade hon, för att slå sig till ro och vila en stund i skuggan medan matte solade sig. Men när jag flyttade mig mellan liggplatsen och sittplatsen flyttade sig Tigra också, så jag beslöt att gå hem med henne. Det blev nog lugnast så.

Väl  hemkommen gick hon och intog middagsvilan  så jag bryggde kaffe och gick tillbaka till sjön. Litet motion är aldrig fel! Det var inte så varmt heller så jag badade inte. Jag brukar alltid bada när jag är nere vid sjön. Men det kommer väl varmare tider får vi hoppas! 

Jag skrev i alla fall klart abstraktet till San Rafael innan jag fick ”sjökänning”.

Midsommar - vad härligt! I går plockade jag en jättestor bukett prästkragar, några små blåklockor, åkervädd och litet rödklöverblommor. Jag satt ute sedan och ordnade dem i tre buketter, en till köket, en till TV-rummet och en ute.

Lilla Tigra (katten) var med och kollade noga vad jag gjorde. Hon är med och kollar allt, men blomsängarna tar hon för iordningställda katt - toaletter, så blommorna jag fick från Marja i Myroms granne, med den fantastiska trädgården, var uppkrafsade.  Det blev till att plantera igen och vattna.

Sedan kom agrarsonen med traktorn och pressen. Något hade gått sönder och behövde lagas på den nästan nya pressen och jag som förut på dagen hade tänkt på just detta  - ”tänk om något går sönder nu när han har så bråttom”.

Sedan fortsatte jag med båten. Det var en del att städa… Jag skulle göra sockerkakor också, men det sparade jag till i dag. Men i morse skrev jag ett abstrakt till San Rafael.  Jag skall justera något och sen får vi se vad de säger, men det är i alla fall en god början! För nu går vi mot mörkare tider, som datasonen  sade en midsommar. Och det är klart att han hade rätt, men nu vill vi bara tänka på sommar och solljus!

I går var jag till Marja i Myrom och hämtade korna. Helt otroligt, där var min barndoms kor, Rosa , Julla, Stjärna, och Bella samt Disa, som var född den tredje februari när Disa har namnsdag.

Rosa var egentligen en lysningspresent  - på 1940 – talet.  Marja har målat ett brudpar och en rosett som Rosa håller på att dra av.  Så har hon målat mjölkproducenterna . Det är vi kor det . Ja, nu faller jag in i rollen som ko och gamla Rosa, mormors mormor har berättat hur det var 1950.

Tänk vad det har ändrat sig! På 1950 talet kom det en mjölkbil och hämtade flaskor med mjölk – från fem kor. Tidigare hade smör kärnats hemma på gårdarna och bytts mot socker, salt och kaffe hos lanthandlaren. Nu har mjölkbilen blivit en mjölktankbil som hämtar mjölk från minst 50 kor med gula märken i öronen.  Mjölkpallen har försvunnit. Korna mjölkas av en robot. Och så får vi kor grönt gräs hela året, i de där jättestora myräggen är det gräs. Grön klöver till jul – tänk om Gamla Rosa hade fått uppleva det.

Ja, som ni hör är det en saga, en alldeles riktig saga, en saga om korna jag minns och sagan har jag som sagt fått illustrerad av Marja i Myrom, den bästa illustratör man kan tänka sig. Det är därför jag inte riktigt kan hålla rätt på begreppen,  om jag är ko, lillmatte eller berättare.

Jag tar i alla fall väl hand om korna . I går kväll sedan jag scannat dem lade jag dem på kassaskåpet,  undrade om jag skulle låsa in dem där också men de var till min lättnad  kvar i morse.

Tack Marja i Myrom för mina underbara kor!

Så var bröllopet över. Ett bröllop vi kommer att minnas länge kanske främst för att här rörde det sig om äkta kärlek mellan kronprinsessan Viktoria och prins Daniel. Talen sedan… Daniels far som talade om glädjen när sonen skulle komma hem med sin flickvän…  Daniels tal imponerade också, han blev ingen prins fast han blev kysst av prinsessan…  och avslutningen  ”men störst av allt är kärleken".

Själv hade jag i går morse fått en inbjudan till ”Science and Nonduality  (SAND): Beyond the I” som skulle hållas i San Rafael, i Kalifornien 20 till 24 oktober i år. Jag blev inbjuden för att arrangörerna hade sett min poster i Tucson. Men abstraktet skulle vara klart senast 1 juli.

San Rafael – det ligger väl norr om San Fransisco – jag kunde inte låta bli att kolla flyg dit. Byte i  Amsterdam eller Paris om man inte vill lägga till några hundralappar och åka med SAS till New York eller Chicago för byte till San Fransisco och det vill man ju.

Men vad skall jag prata om? Inga problem egentligen, det är bara att arbeta vidare på postern jag hade i Tucson. Jag tittar på almanackan,  27 – 30  oktober är jag ju anmäld till en konferens i Stockholm. Men San Rafael låter ju roligare…  Jag kan inte släppa detta… Vi får se hur det går.

Får jag ett positivt besked från ”publishern” åker jag!

Marja i Myrom är nu på hemväg från Stockholm. Hon mailar min barndoms kor till mig… en efter en kommer de. Där var Stjärna med en stjärna i pannan och Disa som var född på Disa-dagen, tredje februari.  Och Julla med den långa tungan. Jag blir alldeles knäsvag när jag ser dem.

Hon undrade också om jag kunde komma och hälsa på, noga som hon är med att allt skall vara efter beställarens känsla. Kanske i morron eftermiddag? Men nej, jag har ju inget bensin i bilen. Det måste man ha på landsbygden. Och på mackarna nuförtiden går det inte att tanka för pengar – nej man måste ha rätt kort.

I vissa avseenden var det bättre förr! Men det är väl jag som inte har hängt med. Det är ju bekvämt med den nya tekniken – så länge den fungerar. Jag får kolla upp med macken på lanthandeln om man kan få tanka där eller viket kort man i så fall skall ha.

Sommar, sommar, sommar…

När solen kommer fram blir det jättevarmt! Och den kommer ju emellanåt. Marja  i Myrom har färdigställt några bilder på Rosa och de övriga korna,"Dina kor, Ingrid" som hon mailat till mig. Jätteroligt! Jag mailade över det till Yarrov Cleaves, översättaren "over there".

Något måste man ju ta sig till i väntan på ”publishern”.  Men vore jag förläggare  och finge ett manus författat av 16 berömda vetenskapsmän och författare – som Edgar Mitchell, han som gick på månen,  Russel Targ  med remote viewing , Susan Blackmore och Amit Goswami skulle jag nog inte tveka. Amit Goswami har 90 nyskrivna sidor med dubbelt radavstånd – det vill ju förlagen ha. CONSCIOUSNESS THROUGH THE LOOKING GLASS  borde bli en storsäljare. Men man vet ju aldrig och amerikanska förlag kräver ju för det mesta en agent.  Agenter är jag inte speciellt road av…Får jag inget positivt svar nu får jag be Edgar Mitchell eller Amit Goswami om hjälp.

Det har varit en fin försommarvecka, men i går var det nog något av sjusovaredag. Naturen kanske behövde detta regn, men det är inget man blir så fort trött på som regn, sade en gammal farbror. Visst hade han rätt!

Nu skall vi ju inte klaga, men är det något som kan tyckas litet överambitiöst är det medias granskning. En f.d. granne och numera pensionerad läkare blev uthängd som nr ett bland politiker som hade skulder hos kronofogden. Han stod som nr 29 på Sjukvårdspartiets lista till kommunen! Han hade efter att kommit i kontakt med massor med gamla och sjuka människor kämpat för sjukhusets bevarande i sin hemstad. Sjukvårdspartiet får väl in en handfull ledamöter i fullmäktige, så nr 29 var ur den synpunkten en ganska ofarlig placering.

Varför stod han då som nr ett med obetalda skulder? Jo, han hade varit sjuk, missat att deklarera och blivit skönstaxerad med skattetillägg. För detta skulle han hängas ut som avskräckande exempel!

Det är väl bra att media bevakar men ibland tycker jag minsann att de blir väl nitiska.

En annan tidningsrubrik handlade om välavlönade politiker. Mest tjänade han som stod på 25 plats i någon kommun! Men hallå, det var väl politiker vi talade om!

Det liknar mest ankor tycker jag! Apropå ankor, ja, mitt barnbarn spelade Anna Anka i pjäsen på skolavslutningen. Hon var givetvis klädd i klänningen jag köpt i Tucson. Till detta hade hon en perfekt Anna Anka -kavaj. Hennes duktiga mamma kan minsann få till det!

I går plockade jag smörblommorna.  Varje år – i de första juniveckorna – brukar jag plocka smörblommor att lägga på det gamla skåpet. Det har numera blivit en tradition som jag lärt mig av min mor. Men då var det innan midsommar man skulle plocka blommorna. Det finns ju så gott om smörblommor numera, men de lågväxande som lyser så kraftigt gult tror jag man skall undvika om det skall lysa gult och vara fint hela året. Jag hoppas jag har fått rätt smörblommor i år! Och det är inte litet jag plockar heller!

 Jag skulle ju berätta mer om ”transplanterad personlighet ” också.  Här är ett exempel , där det verkar som om den unga kvinna som tog emot hjärtat även tog emot en del av donatorns minne:

En 18-årig kvinna fick sitt nya hjärta från en jämnårig musiker, som själv skrev musik och texter. Kvinnan träffade senare musikerns föräldrar, som spelade hans musik för henne. Trots att det var första gången hon hörde musiken, kunde hon sjunga med i texterna, som om hon hade hört dem förut. En av sångerna hette ”Danny, mitt hjärta tillhör dig” (originaltitel: ”Danny, my heart is yours”) och den unga kvinna som hade fått hans hjärta hette ironiskt nog Danny.

Det är dock inte bara minnet och personligheten  som verkar sätta avtryck i hjärtat. En del patienter som genomgått hjärttransplantation återupplever donatorns dödsögonblick gång på gång:

En 56-årig lärare upplevde som enda anmärkningsvärda förändring efter transplantationen att han både dag och natt hade en syn där han såg Jesus framför sig. Därefter såg han en skarp ljusglimt och kände intensiv värme i ansiktet. Hustrun till den 34-årige polis som donerade hjärtat berättade att mannen dog i tjänsten, då han skulle gripa en narkotikahandlare och på nära håll blev skjuten i ansiktet. Den förmodade gärningsmannen hade långt hår, uttrycksfulla ögon och påminde på det hela taget om Jesus. Läraren som tog emot polisens hjärta återupplevde i sina drömmar det sista synintryck som donatorn hade haft innan han dödades.

Måndag med skapligt väder i dag också. Men ostadigare är väl på gång så det vill väl till att inte studenterna får ha paraplyer på lastbilsflaken. Stararnas ungar har nu flugit ut och föräldrarna har fullt sjå med att hålla ihop flocken. Det är ju roligt om man vet var man har barnen.

Min dotter skulle vara med på seglingstävling i Marstrand i lördags. Hon har inte hört av sig sedan dess. Jag mailade till henne och undrade om telefonen hade åkt över bord, men inget svar. Åja, hon klarar sig nog.

Javisst, ja, efter TV-programmet lovade jag att berätta litet om ”transplanterad personlighet”, men så kom det så mycket annat emellan.  I min bok ”Det finns ingen död – vårt liv går vidare” (på svenska och engelska) har jag skrivit om hur psykologen Paul Pearsall vid University of Hawaii tillsammans med kollegorna Gary E Schwartz och Linda G Russek vid University of Arizona genomfört omfattande intervjuer med 23 patienter, som genomgått en hjärttransplantation samt med deras familjer och donatorns anhöriga. Under samtalen har psykologerna funnit många exempel på att en del av donatorns personlighet eller minne verkar ha följt med hjärtat över i mottagaren.

Exempel på detta är en 24-årig lesbisk kvinna med stor förkärlek för hamburgare och annan skräpmat upplevde hur hon efter en hjärttransplantation plötsligt blev vegetarian och kände sig sexuellt attraherad av män i stället för kvinnor. Dessutom upplevde hon varje kväll efter operationen en fysisk smärta i bröstet, som läkarna menade inte hade något med transplantationen att göra. Under intervjuer med donatorns mor fick forskarna veta att den 19-åriga kvinna som hjärtat donerats från efterlevde hippiens alla ideal: hon var vegetarian, hade egen hälsokostrestaurang och praktiserade ”fri kärlek” med många män. Hon omkom vid en bilolycka , och på sin dödsbädd hade hon berättat för  modern att hon fortfarande kunde känna smärtan i bröstet, där bilen träffade henne.

Nu är det den absolut vackraste tiden på året.  Syrenerna blommar och lommen ropar när jag dricker morronkaffet på ljugarbänken. Men till veckan skulle det bli svalare och ostadigare, sa väderleksrapporten. Den fina vårveckan kanske snart är slut, så i dag har jag beslutat mig för att inte göra någonting.

Jag skall vara ute där ogräset kommer stickande upp i blomsängarna. Nja, det får komma. Jag skall inte plantera om blommor heller, nej jag skall bara vara. I går kväll när jag ”sprang” min mil fick jag se att sonens havre kommit upp. Jättefina ljusgröna åkrar. Jag fick också se den trana som är ensam. Tranorna lever ju i par – var det en änka eller änkling som levde ensam månntro?  Jag funderade lite grand över detta och sprang vidare. 

Men nu sprang jag efter  ”i Forms” träningsprogram. Nja, någotsånär. Det gick ut på att man skulle varva lätt löpning med snabb löpning. Och detta gick faktiskt, annars brukar det bara bli lätt, lätt löpning fast den känns tung.

Ja, jag gick ju på detta,  erbjudanden om välkomstpresenter om man prenumererade på tidningar. Jag avskyr detta! För sedan är man ju fast prenumerant tills man säger upp tidningen. Nu kunde jag dock inte motstå ”Illustrerad Vetenskap” och ”I Form”. Får se om jag kommer ihåg att säga upp ”i Form” åtminstone. Formen får väl avgöra…

I kväll tog jag en joggingtur på en mil. Men grusvägen var ju nysladdad så jag kom på att jag skulle springa en dryg km på asfalten sedan, till Guldgruvan. För tio år sedan var det full fart där. Men jag tror faktiskt att vi fick ut mer guld på elektronikåtervinningen. Det var bara det att Bolidens provsmälta kostade, frakten kostade, ja allt kostade... 

Men, det tar allt tid att springa numera. Och högerfoten har jag lindad, som jag brukar. Men sedan jag var i USA har jag haft ont i knät och ryggen också. Krämpor! Sådant man inte skall tala om. Det är ju första gången jag känner av något sådant.

Jag tittade efter den vita älgen också, men den syntes inte till. Jag såg bara två tranor i kväll. Inga älgar alls. Men vad gott det doftade! Det doftade av granens nyutslagna skott, av blommor, syrener och allt annat som hör våren till. Ja, nu är det allt den vackraste tiden på hela året.

I morron skall jag åka in till Karlstad, till revisorn. som tur är har jag pappren i ordning. På den tiden jag skrev 28 kontrolluppgifter hade jag allt klart långt tidigare. Det är som det tar längre tid ju mindre det blir. Jag frågade tjejen som ringde när revisorn ville ha pappren. -I går, sa hon.