13 miljoner människor berättar om sin NDE
Snön faller utanför fönstret och jag sitter som vanligt vid min dator. Men litet nöjd känner jag mig allt, för David Alff på McFarland har skickat ett långt e-mail där han utlovar ett nytt kontrakt. Jag har meddelat detta och professorerna i USA har skickat sina grattishälsningar.
I går natt – det är så roligt att se på morronen om man har något spännande email från USA – fick jag två nya kapitel, ett från Richard Amoroso och ett från Stephan Schwartz, som har Schwartzinstitutet vars utskick läses av 20.000 personer, och hans blogg läses av 10.000 personer.
Stephan skriver bland annat om Nära Döden Upplevelser och berättar att nu har 13 miljoner människor världen över berättat om sin NDU. Han berättar också en underbar historia, som jag själv hört Pim van Lommel berätta. På en konferens för NDE reste sig en respekterad kardiolog upp och sa: ”Jag har arbetat som kardiolog i 25 år nu och jag har aldrig hört en så befängd historia. Det är bara nonsens alltihopa, jag tror inte ett ord av detta”.
En annan man reser sig ”Jag är en av dina patienter, för några år sedan överlevde jag en hjärtinfarkt och hade en Nära Döden Upplevelse och du är den siste jag skulle berätta detta för”.
I går natt – det är så roligt att se på morronen om man har något spännande email från USA – fick jag två nya kapitel, ett från Richard Amoroso och ett från Stephan Schwartz, som har Schwartzinstitutet vars utskick läses av 20.000 personer, och hans blogg läses av 10.000 personer.
Stephan skriver bland annat om Nära Döden Upplevelser och berättar att nu har 13 miljoner människor världen över berättat om sin NDU. Han berättar också en underbar historia, som jag själv hört Pim van Lommel berätta. På en konferens för NDE reste sig en respekterad kardiolog upp och sa: ”Jag har arbetat som kardiolog i 25 år nu och jag har aldrig hört en så befängd historia. Det är bara nonsens alltihopa, jag tror inte ett ord av detta”.
En annan man reser sig ”Jag är en av dina patienter, för några år sedan överlevde jag en hjärtinfarkt och hade en Nära Döden Upplevelse och du är den siste jag skulle berätta detta för”.
Deepak Chopra och Menas Kafatos
Jag var litet skärrad inför svaret, när jag skickade ett e-mail till David Alff på McFarland och presenterade manuskriptet till en uppföljningsbok till ”Aspects of Consciousness”. Hur skulle det gå? Tänk om de inte var intresserade? Jag kände ju ansvaret inför alla dem som skrivit utmärkta kapitel också.
Tack och lov, McFarland var intresserade! Men de ville ha ett mellanrum mellan böckerna så att den nya boken inte skulle störa den första, eftersom boken var en uppföljning av denna, vars försäljning kommit igång ganska bra. Ja, jag drog verkligen en lättnadens suck, nu är det bara att tala om för de medverkande att deadlinen är framflyttad några månader. Då hinner jag ju träffa Menas Kafatos i Indien också. Professor Kafatos är en av de många som deltar i andra upplagan av ”medvetandet”.
Jag skall givetvis ta böcker med till Indien också, där jag kommer att träffa Deepak Chopra med flera kända personer. Ja, jag kanske måste ta någon med på resan för att utnyttja dennes bagageutrymme! Jag har fått tid för en posterutställning om ”Does consciousness and electrons exist in water – a necessity for all forms of life”.
Det blev ingen talartid, som i Hongkong, men det var kanske lika bra det! När man skall svara på frågor måste man ta tillvara alla till buds stående knep som ”kan du upprepa frågan” osv. Nu behöver jag inte tänka på det – om ingen ändring kommer förstås! Och sedan får man omprogrammera sig – från värmländska till svenska till engelska. Men den dagen – den sorgen. Nu glädjer jag mig åt de svenska framgångarna på skidor!
Tack och lov, McFarland var intresserade! Men de ville ha ett mellanrum mellan böckerna så att den nya boken inte skulle störa den första, eftersom boken var en uppföljning av denna, vars försäljning kommit igång ganska bra. Ja, jag drog verkligen en lättnadens suck, nu är det bara att tala om för de medverkande att deadlinen är framflyttad några månader. Då hinner jag ju träffa Menas Kafatos i Indien också. Professor Kafatos är en av de många som deltar i andra upplagan av ”medvetandet”.
Jag skall givetvis ta böcker med till Indien också, där jag kommer att träffa Deepak Chopra med flera kända personer. Ja, jag kanske måste ta någon med på resan för att utnyttja dennes bagageutrymme! Jag har fått tid för en posterutställning om ”Does consciousness and electrons exist in water – a necessity for all forms of life”.
Det blev ingen talartid, som i Hongkong, men det var kanske lika bra det! När man skall svara på frågor måste man ta tillvara alla till buds stående knep som ”kan du upprepa frågan” osv. Nu behöver jag inte tänka på det – om ingen ändring kommer förstås! Och sedan får man omprogrammera sig – från värmländska till svenska till engelska. Men den dagen – den sorgen. Nu glädjer jag mig åt de svenska framgångarna på skidor!
Granångest och Indienoro
Tomtarna, änglarna, adventsljusstakarna och julstjärnorna, alltsammans har plockats bort och får nu vila tills nästa gång det är dags. Så även julbonaderna, de gamla tomtarna på rad, liksom de gröna och blå kulorna i enriset både på trappan och i hallen. Kort sagt, jag har av-julat.
Nåja, inte riktigt, för julgranen har jag kvar. Den var så välväxt och så har den inte tappat ett enda barr så jag har bara inte orkat slänga ut den. Det kanske går litet lättare när ”vår”solen kommer, förhoppningsvis någon dag i veckan.
Annars känner jag att jag har jobbat hela julen och i dag känner jag mig f-r-i! En härlig känsla faktiskt! Nu väntar jag bara svar på en del e-mail. Ja, nu har jag lärt mig att skriva e-mail för vanliga mail betyder ju ”brev” på engelska. Ni vet såna där man skickar iväg och så tar det en vecka innan de kommer fram.
Litet orolig blir jag dock över oroligheterna i Indien. Jag skall ju landa i New Delhi… Tågen till Agra är väl säkrare än bussarna och som gammal kärring är man väl säkrare än som ung flicka? Men hur är det med hårfärgen? Kanske måste skyla min blonda kalufs med ett huckle. Och hur är det med klädseln? Väcker man uppmärksamhet i västerländska kläder? Kanske är det som i Egypten att man måste ta något stort på sig så att inte formerna syns? Till slut blev jag så trött på detta så sista dagen tog jag på mig en vanlig jumper och kavaj. Inte minst medresenärerna tittade…
Nåja, inte riktigt, för julgranen har jag kvar. Den var så välväxt och så har den inte tappat ett enda barr så jag har bara inte orkat slänga ut den. Det kanske går litet lättare när ”vår”solen kommer, förhoppningsvis någon dag i veckan.
Annars känner jag att jag har jobbat hela julen och i dag känner jag mig f-r-i! En härlig känsla faktiskt! Nu väntar jag bara svar på en del e-mail. Ja, nu har jag lärt mig att skriva e-mail för vanliga mail betyder ju ”brev” på engelska. Ni vet såna där man skickar iväg och så tar det en vecka innan de kommer fram.
Litet orolig blir jag dock över oroligheterna i Indien. Jag skall ju landa i New Delhi… Tågen till Agra är väl säkrare än bussarna och som gammal kärring är man väl säkrare än som ung flicka? Men hur är det med hårfärgen? Kanske måste skyla min blonda kalufs med ett huckle. Och hur är det med klädseln? Väcker man uppmärksamhet i västerländska kläder? Kanske är det som i Egypten att man måste ta något stort på sig så att inte formerna syns? Till slut blev jag så trött på detta så sista dagen tog jag på mig en vanlig jumper och kavaj. Inte minst medresenärerna tittade…
Ofarlig sjukdom, Sudan och Australien
Att skriva om sjukdom är ju inget upplyftande, men att skriva om en ofarlig infektion i ett muskelfäste kanske man kan kosta på sig. Jag firade alltså in det nya året på akutmottagningen i Karlstad dit jag kommit med ambulans.
Det började med att jag ringde rådgivningen för det ihållande huggandet på nytt ställe i höger bakhuvud. De ville skicka en ambulans, något som jag tyckte var onödigt. –Säger du stopp, får jag inte skicka en ambulans? sa rådgivningssystern. Foglig som man är, sa jag att det får väl gå bra. Ambulansen var utrustad med GPS, så efter nästan en timma ringer det från räddningstjänsten och säger att ambulansen fastnat i en hal backe och skulle gå ut och möta mig. De hade kört fel! Här var det bara sandade backar! Jag skjutsas iväg med den egna bilen. – Men vänta. Vad var det? Jo där står en tom ambulans i en backe. Jag skulle sätta mig den och vänta, sa min man. Men jag är ju inte så mycket för att sitta stilla, utan jag började gå uppför och det var verkligen halt! Så kommer min man tillbaka med bilen – och ambulanspersonalen - så jag kom iväg…
Jag var precis inte ensam på akutmottagningen… men fick träffa en läkare ganska fort. Hon konstaterade att det onda förmodligen inte satt inuti huvudet, men jag fick i alla fall en CT-röntgen. Jag kom in på Europas modernaste röntgenavdelning och när klockan slog 12 låg jag på ett rum och väntade på besked.
Utanför dånade det av smällare och raketer, undrar hur mycket ”pengar man eldade upp” som en väninna sade. Beskedet var att det inte var någon propp, tumör eller blödning inne i huvudet. Tack och lov! Det besvärliga huggandet fick hållas i schack och får även hållas i schack en vecka senare.
Men det är inte så dumt ”att vara sjuk”! Jag har suttit klistrad vid datorn och faktiskt kommit riktigt långt på min nya bok! Min och min, det är ju en antologi med 15 deltagare. Det är bara en jag ”tappat” bort på sistone. Övriga har jag fått erforderliga kompletteringar ifrån. I dag fick jag ett e-mail från en ”contributor” i Sudan och en i Australien, där man smäktade under en värmebölja. Ja, ja, solen skall väl komma hit också…
Det började med att jag ringde rådgivningen för det ihållande huggandet på nytt ställe i höger bakhuvud. De ville skicka en ambulans, något som jag tyckte var onödigt. –Säger du stopp, får jag inte skicka en ambulans? sa rådgivningssystern. Foglig som man är, sa jag att det får väl gå bra. Ambulansen var utrustad med GPS, så efter nästan en timma ringer det från räddningstjänsten och säger att ambulansen fastnat i en hal backe och skulle gå ut och möta mig. De hade kört fel! Här var det bara sandade backar! Jag skjutsas iväg med den egna bilen. – Men vänta. Vad var det? Jo där står en tom ambulans i en backe. Jag skulle sätta mig den och vänta, sa min man. Men jag är ju inte så mycket för att sitta stilla, utan jag började gå uppför och det var verkligen halt! Så kommer min man tillbaka med bilen – och ambulanspersonalen - så jag kom iväg…
Jag var precis inte ensam på akutmottagningen… men fick träffa en läkare ganska fort. Hon konstaterade att det onda förmodligen inte satt inuti huvudet, men jag fick i alla fall en CT-röntgen. Jag kom in på Europas modernaste röntgenavdelning och när klockan slog 12 låg jag på ett rum och väntade på besked.
Utanför dånade det av smällare och raketer, undrar hur mycket ”pengar man eldade upp” som en väninna sade. Beskedet var att det inte var någon propp, tumör eller blödning inne i huvudet. Tack och lov! Det besvärliga huggandet fick hållas i schack och får även hållas i schack en vecka senare.
Men det är inte så dumt ”att vara sjuk”! Jag har suttit klistrad vid datorn och faktiskt kommit riktigt långt på min nya bok! Min och min, det är ju en antologi med 15 deltagare. Det är bara en jag ”tappat” bort på sistone. Övriga har jag fått erforderliga kompletteringar ifrån. I dag fick jag ett e-mail från en ”contributor” i Sudan och en i Australien, där man smäktade under en värmebölja. Ja, ja, solen skall väl komma hit också…
