IngridFredriksson

I dag har jag varit ute och åkt skridskor. Roligt att få prova skridskorna en gång i år också. Det är ju speciella skridskoåkar-muskler man inte använder någon gång annars. Härligt med frisk luft och varmt och skönt var det.

TV-nyheterna handlar mest om oron i Egypten. Detta stora land där en tredjedel av folket är under femton år. Barn och ungdomar som behöver gå i skola och få näringsriktig mat. Men vem skall betala välfärden? Egypten har ju inga stora naturtillgångar heller. Jo, en, turismen.

När massakern skedde vid Hatshepsuts terasstempel 1997 försvann turisterna i princip från Egypten. Därmed försvann ju landets intäkter. "Han som hade den reella makten över Egypten" lär då ha sagt ifrån att turismen fick inte äventyras. Vem det var vet jag inte, men det hade till följd att det blev betydligt lugnare och skarorna med bla kineser och japaner och amerikaner återvände.

Vad händer nu? Vem skall nu bekosta en rimlig välfärd för folket och mat åt barnen? President Mubarak kan givetvis ifrågasättas, men hur kommer vi närmare demokrati i Egypten och hur skall folk få det bättre i detta fattiga land när viktigaste inkomstkällan slås ut? Mycket återstår att diskutera.

Ett problem saknas i alla fall i Egypten, nämligen problemet vem som skall ta hand om fyrtiotalisterna

De ”exklusiva” rättigheterna håller på att droppa in, men då fick jag ytterligare ett mail (ja jag vet att det heter mejl, eller egentligen e-mail, för mail blir vanligt brev på engelska, men jag skriver i alla fall mail). Litet egen är jag nog! I det nya mailet skrev David på McFarland att nu hade han haft en specialist som tittat på illustrationerna och de flesta var för ”fuzzy”, i för dålig skärpa helt enkelt, det skulle vara minst 300 dpi. Så jag har att maila igen.

De flesta medförfattarna är väldigt hjälpsamma, men en professor som skrivit 40 böcker och aldrig behövt någon ”permission” för egna figurer tyckte att detta var det den sämsta förläggare han någonsin hört talas om.  Undrar med bävan vad han säger om att bilderna är ”fuzziga”?

Nyheterna(?) numera handlar ju mest om IKEA och Kamprad. Denne sparsamme smålänning som med börjat med två tomma händer, köpte in en nedlagd snickerilokal, hade ett koncept: att tillverka billiga möbler som vanligt folk har råd att köpa.

Nyckeln till framgången tror jag mycket beror på att Kamprad lever som sitt budskap. Han har en tio år gammal bil – nåja, han skulle väl ha råd med en nyare. Han klagade när de tog för mycket betalt i en IKEA-matsal där han åt. Det hette ju att kaffet på maten skulle va gratis, då skulle det minsann vara det! Ingen svensk har så till den milda grad klarat av att leva sitt budskap. Han är den sparsamme smålänningen!

På 1970 –talet när Astrid Lindgren reagerade över 102-procentig skatt, flyttade många svenska företag utomlands. IKEA hade inte blivit vad det är i dag om inte Kamprad också gjort det. Det blågula  IKEA är känt över hela världen, skapar arbetstillfällen och ger enkla  människor råd att möblera.

Tack vare IKEA:s anställda får svenska staten årligen in sex miljarder i skatt och arbetsgivaravgifter. IKEA har också klassats som världens bästa arbetsplats. Och Kamprad har inte gjort någonting som är olagligt.

Men den svenska avundsjukan unnar ingen att lyckas, och Kamprads förre vd, han som fått kicken ville väl ge igen, men uppdrag granskning har förlorat mycket i trovärdighet på grund av detta.

I dag är jag litet chockad. Beskedet om prästen Kerstin Segerbergs kamp i fem dagar innan hon inte orkade längre och hennes meddelande på lappar hur hon väntat på hjälp som aldrig kom sedan hon kört fel och kört fast känns djupt tragiskt. Aftonbladet och Nya Wermlands-Tidningen är bland dem som skriver om detta. Jag hade ju väntat på besked om dödsorsaken och hoppats att hon skulle ha drabbats av någon sjukdom eller så. Det hade liksom känts lättare att bära.

Men för att hedra Kerstins minne vill jag uppmana alla att stanna kvar i Svenska Kyrkan. Kyrkan betydde så mycket för Kerstin och det var där vi samlades till en minnesstund för henne. Nu är det många som följer uppmaningen att spara pengar och lämna kyrkan. Lämnar vi kyrkan blir det dyrare för dem som är kvar och till sist är det inte många som har råd att vara kvar. Många av våra vackra  kyrkor kommer sannolikt att säljas eller rent av rivas. Så vill vi inte ha det och så ville inte Kerstin Segerberg ha det! Vi behöver våra kyrkor, de är kulturminnesmärken och samlingslokaler som vi behöver när vi drabbas av otrygghet. För Kerstins skull: Stanna kvar och låt våra vackra kyrkor vara kvar!

Även oxveckorna bara rusar iväg, nu är ju januari snart slut också. Jag tyckte annars att det lät så bra med oxveckor, då skulle man minsann hinna med att få något gjort. Men när solen kommer stickande får man en aning om att även denna vinter kommer att ta slut.

Det är i alla fall skönt att vindarna vänt så vi har en mer normal vinter nu än före jul och i fjol vinter.

Då var det inte ett enda väderomslag med plusgrader på hela vintern. Vägen behövde inte sandas en enda gång. Nu har det varit glashalt och Yngsjöbroddarna var slut på apoteket.

David Alff på förlaget i USA har inte varit nåbar denna vecka så jag har inte fått svar på mina frågor – om det räcker med e-mail eller om det skall vara mail, vanligt brev med posten eller hur ”permissionen ” skall se ut. Om ”exclusive” behöver skrivas ut eller inte.

Man kan ju alltid se på TV. I går kväll såg jag ett intressant program.  Det handlade om epigenetik, cellminnen sedan flera decennier tidigare och hur vår livsstil kan stänga av och släppa på gener. Bisfenol A exempelvis, finns plast och även i nappflaskor och är östrogenliknande, det gör att flickor kommer i puberteten tidigare. I USA och Japan är nappflaskor av plast förbjudna, däremot är det fritt fram inom EU. En vanlig nappflaska värmd i mikrovågsugn kanske inte är det bästa för våra barn?

Det är plusgrader men klart. Solen lyser och värmer in genom sydfönstret, ja, det är nästan så man får en föraning av vår.

Nu hade förlaget i USA fått mitt manuskript också, men det var ju inte klart med det, mina ”signed releases” byggde ju på non-exclusive och jag skulle ha exclusive rights till deras kapitel. Ja, det är bra, då blir jag inte arbetslös på ett tag.

I kväll blir det minnesstund i Silleruds kyrka efter prästen Kerstin Segerberg. Hon hade satt ut en varningstriangel bakom bilen och förmodligen tappat sina bilnycklar i samband med detta, sa sonen som plogade så att bärgningsbilen skulle ta sig fram till bilen. Stackars Kerstin!

Hade vädret då varit som det är nu hade det inte varit någon fara. Men det var det inte för det var minus 20 grader, minst. Hade Kerstin haft en mobiltelefon hade det heller inte varit någon fara. Ja, man kan inte låta bli att spekulera. Det kanske bara är så att vi har att acceptera hennes bortgång och minnas henne med stor tacksamhet.

Sonen som är bonde ringde för en stund sedan från platsen där Kerstin Segerbergs bil står. Han hade fått i uppdrag att ploga vägen för den som skulle ploga där hade klarat två km, sedan var det stopp. Nu var det utryckning med spetsplog som gällde. Och nu var de alltså framme vid bilen, som stod på en väg vid en sjö på ena sidan och ett berg på den andra.

-Var det inte så hon sa? frågar sonen. Jodå, det stämmer, sjö på ena sidan och berg på den andra. Och så hade hon kört rakt när hon skulle svänga av. Men enligt Anna-Lena, mediet, hade det varit ljust också.

Nu hade ju Kerstins liv flytt innan hon blev saknad. Vi tycker ju att det låter hemskt om hon frös ihjäl, men hon kunde ju också ha drabbats av någon sjukdom. Första gången jag pratade med Anna-Lena,  talade hon om ett tryck över bröstet.

Vi kommer säkert att få reda på dödsorsaken så småningom. Tills vidare kan vi bara känna tacksamhet för Kerstin och vad hon betytt för bygden. Vi måste också acceptera sättet hon dog på. Hon fick sluta sitt liv mitt i sin livsgärning och sittande i sin kära bil, bilen som hon vunnit. Det var nog så hon ville ha det.

När julen är slut hittas prästen Kerstin som försvann när hon skulle köra ut julblommor.

Nu har hon hittats sittande i sin bil vid Lenungshammar, sägs det på Facebook.

Alltså hade mediet Anna-Lena Vikström rätt. Hon talade också om lanthandeln där Kerstin varit inne och tankat, om kyrkan och församlingshemmet samt att Kerstins hus var grönt.

Allt stämde. Hon sade också att Kerstin hade dött innan hon saknades och att Kerstin inte ville att det skulle bli någon uppståndelse kring hennes död. Detta hade varit ett fint sätt att sluta sitt liv på och hon ville också att vi skulle acceptera sättet hon dött på. Hon ville inte som gammal bli placerad på något äldreboende utan ville sluta sitt liv mitt uppe i sin prästgärning. Hon hade heller inget brått med att bli hittad. Detta sa Anna-Lena, välkänt medium.

Göte Andersson, som brukar arbeta med PSI spår pekade ut en linje från Lenungen till 1-2 mil norr om Årjäng. Lenungen eller Lenungshammar är i folkmun  identiskt, så inte heller det var fel.

Jag överlåter åt läsarna att välja vad man vill tro på.

Vi kan dock vara överens om att vi  saknar Kerstin men är nöjda med att hon hittats. Många, många  i hela Sverige har undrat vad som hänt och var Kerstin finns. Nu har vi fått ett svar vi kan vara trygga med.

I går skickade jag  Essays on the Aspects of Consciousness till förläggaren  McFarland i Nord Carolina.

Men först tog jag hela datorn med och åkte till datasonen. Han skulle kolla att det inte fanns något virus i min dator först och sedan kopiera över det hela till ett memory stick, USB minne. De ville ju både ha manuskriptet utskrivet samt på ett minne. Först åkte jag till vår lanthandel – där prästen Kerstin Segerberg senast sågs – och köpte frimärken. De hade bara sexkronors, så det blev ganska många med katter på.

Vikten på det hela blev tre kilo. Vadderade kuvert hade jag, och jag packade det med knappt två kilo i det stora och knappt ett kilo i det lilla. Följebrev, innehållsförteckning, alla uppsatserna, illustrationerna med förteckning och sedan skickade jag med de olika författarnas adresser samt Susan Blackmores illustration ”the tunnel of leaves” samt Hans Arnolds illustrationer, bl a av Einstein som ängel, men på detta skrev jag för säkerhets skull att det inte hörde till manuskriptet.

Sen åkte jag och lämnade det på lanthandeln i Långserud f.v.b. over there. Men vad jag blev trött! Ett och ett halvt års arbete var plötsligt klart! Lite stolt är jag allt över vilka medförfattare jag har!

Einstein hade en diskussionspartner, David Bohm som i sin tur hade en diskussionspartner Karl Pribram, som jag träffat fler gånger och som jag har ett foto av i den kommande boken. Många av författarna har också hänvisat till Karl Pribram.

Edgar Mitchell, han som gick på månen, fick jag plocka bort för hans artikel hade varit publicerad tidigare, men jag har en imponerande skara av medverkande. Eller vad sägs om Prof. Elisabeth Raucher, Russel Targ (CIA och Remote Viewing), Jens Tellefsen, professor KTH, James Beichler, professor, Göran Grip, läkare och författare, prof. Susan Blackmore och Anthony Freeman, kända författare från England, prof. William Braud, prof. Richard Amoroso, prof. Amit Goswami, företagsledaren Dag Landvik samt prof. Jean Burns?

På hemvägen stannade jag åter bilen, gick ut och tittade i älven vid Tjolitta och på andra ställen där Kerstin möjligen kunde ha åkt av. Jag fann ingenting. Var finns Kerstin?

Trettondagen och trettondagsyra, då skall det bli 13 snöyror före våren. Detta tyckte jag lät så hopplöst när jag var yngre. Jag tyckte det hade varit vinter så länge och så skulle det bli ännu längre. Oöverskådligt, tyckte jag då. Nu vet jag att tiden går så fort, så fort även om det är snö ett tag.

Det börjar i alla fall lösa sig nu med manuset till ”Essays on the Aspects of Consciousness”, som förlaget i Nord Carolina har valt att kalla min kommande bok. Ekvationerna i Elizabeth Rauchers och Russel Targs uppsats hade helt förändrat form efter kopieringen från PDF till World format. Vad i fridens namn skulle jag göra? Dessutom saknade jag ”signed release” från Elizabeth och Amit Goswami.

Jag måste emaila dem igen. Men jag väntade tills posten varit här och där var Elizabeths release.

Email-svaret från Russel Targ kom nästan omgående. Han skickade sin artikel i World format!

Det kom också ett email från Amit Goswamis kontor att de ville ha ett formulär att underteckna.

Den sista svenska uppsatsen kom 02:22 i natt, så nu har jag bara att försöka sammanställa de 12 uppsatserna så att de ser någorlunda lika ut. Enligt kontraktet skulle  McFarland ha manuset, komplett i ett brev 15 januari. Nu vet jag inte hur väl posten sköter sig men jag skall i alla fall göra allt för att få iväg det. Kanske är det därför julhelgerna gått fortare än någonsin…

Oj, vilken fin dag det är i dag! Strålande sol och så droppar det från taket i söderväggen. Sådant vinterväder kan jag stå ut med! Dagarna blir också längre nu. Härligt! Det är nästan så att man får en känsla av vår.

Annars är det mesta sig likt. Våra tankar går givetvis till Kerstin Segerberg, vår f d präst, spårlöst försvunnen sedan 15 december. Vad kan ha hänt?

Nya Wermlands-Tidningen och Värmlands Folkblad har skrivit.  De stora kvällstidningarna Expressen och Aftonbladet har intervjuat grannar o s v. Ingen vet.

Själv har jag naturligtvis gått utanför ramarna och frågat Göte Andersson, ni vet han som skrivit två böcker om PSI spåret och faktiskt kan leta reda på försvunna personer. Göte hade varit sjuk under jul och inte kunnat åka ut, men han hade i alla fall en teori om en linje genom Glaskogen till 1- 2 mil norr om Årjäng.

Sedan har jag frågat Anna-Lena Vikström, välkänt medium i Karlstad som faktiskt brukar hjälpa stockholmspolisen när det gäller mordfall. Hon uppgav sig få kontakt med Kerstin, beskrev hennes bil och sade att Kerstin skulle sitta i bilen som åkt nedför i vatten (?). Hon hade åkt där det var berg på ena sidan och en sjö på den andra. Hon hade också åkt förbi en gul vägskylt med ett långt namn ett ”a” och ett ”m”. På frågan om det var Lenungshammar fick jag ett jakande svar.  

I går åkte vi in vid Ström, över Lenungen och Lenungshammar och vidare över Granmon och ut på E18 vid vägen till Silleruds kyrka. Ingen Kerstin.

Funderar i dag på ”Sommarvik”. Det står ”Sommarvik” på en gul skylt och en kvinna hade mött Kerstin på onsdag på väg hitåt. Vid Sommarvik är det ett högt berg på ena sidan och Västra Silen på den andra. Naturligtvis borde jag åka och söka.

Sedan undrar jag över en sak: Är Kerstins katt tvåfärgad svart och vit? Anna-Lena beskrev den så. En katt som var mycket fäst vid sin matte.