IngridFredriksson

Oh, vilken härlig dag! Tornsvalorna flyger över mitt huvud när jag dricker morronkaffet på ljugarbänken. Det kom ju en ensam tornsvala först och kollade den gamla boplatsen men sedan om några dagar kom de andra. Och det luktar sommar ute!

Sedan gick jag in och kollade på Facebook. Där hade mitt barnbarn skrivit att hon var i Strömstad. Då får jag nog inget besök på Mors Dag. Det är allt bra med datorer, man får reda på så mycket!

Sedan kommenterade jag mitt eget inlägg i gruppen ”Vi som vill ha tillbaka torget i Årjäng!!!!!” Snälla ni gå in och kolla!

Nybygget - ladan - kunde väl flyttas till en plats där det passar? EU-medel kanske kunde finansiera en restaurering av Claras? Clara och Thore Skogman som vaxfigurer kanske? Sedan kan man sälja Claras bok - hur många som helst. Vilken PR för Årjäng! Våga göra om något som gjorts fel till något bra!!! Annars kommer vi för alltid att få leva med ett misslyckande.

En av mina kollegor som ambassadör för kvinnors företagande trodde att jag skulle tycka om sajten Badoo. Jag kollade inte efter först vad det var för sajt, utan lade glatt in min bild och mitt personnummer.

Oj, jag fick 127 svar! Men de flesta var från män i ålder allt från 23 år. Den unge mannen  skrev att han gillade äldre kvinnor. Jag svarade att så gammal kände jag mig inte och att man inte är äldre än man känner sig.  Sen fick jag ett mail från en kvinna som  undrade om jag var på jakt efter drömprinsen. Bevare mig väl! Det var en kontaktsajt!  Min dotter konstaterade ampert att man skall kolla  innan man går in på något.

Sedan funderade jag på torget i Årjäng. Det blev inte bra, tyckte nya kommunalrådet, på Facebook, och menade att  Claras skulle rivas.

 Mycket bra har gjorts i Årjäng och vi har fått ett nytt fint hotell men alla är nog överens om att bygget på torget inte blev lyckat. Men att riva gamla Claras, som ju borde K-märkas, inte minst med tanke på Claras verksamhet och den PR för Årjäng som följt med detta, tycker jag är ett helgerån. I stället borde nybygget rivas! Det står ju i alla fall tomt. Nu kan man väl tycka att det är hemskt att riva något nytt, men något som var fel från början kommer alltid att vara fel och på sikt kosta många gånger kostnaden för att återställa torget till vad det en gång varit.  

Det finns ju grupper på Facebook och en grupp heter just ”vi som vill ha tillbaka torget i Årjäng!!!!!”

Snälla ni: Gå med!

Tänkte fortsätta med  ”Transplanterad personlighet” men jag måste berätta om gårdagen. Jag mailade nämligen till Marja i Myrom och frågade om det passade att jag kom, för jag skulle ju ändå till Elisabeth Hebbe på Skäggebols Gård med e-handelsbutiken  Sleep in Silk. Och det passade! Jag kom till Marja samtidigt som fotografen från Stockholm.

Hans fru var kemist och hade arbetat i Kalifornien. Hon var också  född i mina hemtrakter och tremänning med en granne till mig. Världen är allt bra liten!

Marja i Myroms Museum var ett underbart gammalt hus som Marja köpt, möblerat och inrett. Allt bara var Marja. Helt underbart!  Hon hade också börjat på att illustrera min barnbok Rosa.  Den bara pockade på att skrivas ned mitt i julstöket 2008. Men den måste ju illustreras och så. Jag besökte Hans Arnold i Gamla Stan, Hans brukar ju illustrera, men nu hade han blivit litet sjuklig, så det gick bara inte. Då kom jag på det! Marja i Myrom skall naturligtvis illustrera! Nu har hon börjat…

Sedan åkte jag på östsidan Byälven ned till Skäggebols Gård, där Elisabeth kom cyklande. Jag frågade henne efter Göte Andersson, författare och konstnär, som varit uppe i Sthlm och pratat. Jag visste att han skulle bo där någonstans. –Han bor i röda huset där, sa Elisabeth och ringde honom varpå Göte kom. –Jag har skrivit en ny bok, sa han och undrade om han skulle hämta en.  Ja tack, sa jag.

Psi-spåret  II var verkligen en höjdare.  Den förklarade forskaren John Hagelins ord ”Kvantmekaniken bekräftar det. Kvantkosmologin bekräftar det. Att universum i grund och botten uppstår ur tanken och att all den materia vi ser omkring oss bara är kondenserade tankar”.  Eller som Edgar Mitchell,han som gick på månen och som medverkar i min nya bok "CONSCIOUSNESS THROUGH THE LOOKING GLASS"sa: "Vi skapar vår egen verklighet därför att vår inre känslomässiga - vår undermedvetna verklighet drar oss till situationer från vilka vi kan lära".

Klockan tolv på natten läste jag fortfarande. Tack Göte!

I går kväll fick jag ett mail som påminde om ett vetenskapligt TV-program, som handlade om hur personligheten kan förändras efter en hjärttransplantation. Precis detta har jag skrivit om i ”Det finns ingen död – Vårt liv går vidare”, som också är översatt till engelska. 

Ett nytt grishjärta gör oss knappast till grisar, men många upplever märkliga saker efter en transplantation som att deras personlighet förändras eller att de minns saker som de aldrig upplevt. Under lång tid har dessa förändringar förklarats antingen som psykiska reaktioner efter en omfattande operation eller som biverkningar av de starka mediciner som efter operationen är livsnödvändiga för att förhindra att det nya hjärtat stöts bort av immunsystemet. I USA är det emellertid tradition att få information om organdonatorns identitet, och ofta träffar donatorns familj efteråt den patient som tagit över donatorns hjärta. Detta har gett upphov till en lång rad aha-upplevelser, där patienten plötsligt inser att den nya personligheten stämmer helt överens med den döde givarens.

Undersökningar av personer som har tagit emot ett nytt hjärta genom transplantation visar att många faktiskt tar över en del av donatorns personlighet och minnen. Forskarnas undersökningar har lett till att flera teorier om hur hjärtat kan innehålla dessa egenskaper, som man annars menar hör till hjärnan.

Under en tioårig period har psykologen Paul Pearsall vid University of Hawaii tillsammans med kollegorna Gary E Schwartz och Linda G Russek vid University of Arizona genomfört omfattande intervjuer med 23 patienter, som genomgått en hjärttransplantation samt med deras familjer och donatorns anhöriga. Under samtalen har psykologerna funnit många exempel på att en del av donatorns personlighet eller minne verkar ha följt med hjärtat över i mottagaren.

I går kväll tog jag en joggingrunda. En älg står vid skogskanten och tittar på mig. Kanske undrade han varför jag hade så brått, om det var något som skrämde mig eller så. Men jag får liksom inte upp hastigheten (om man nu kan tala om fart) förrän efter tre – fyra kilometer. Jag får skylla på dålig träning.

En trana flyger över vägen också. Det är roligt att tranorna häckar här nu. När jag var barn var det en norrlandsfågel. Men det är inte så roligt när de plockar upp de satta potatisarna. Hörde talas om en tranmamma (eller pappa), som lärde sitt barn att plocka upp potatisar. Och det är klart, ungarna gör som man själv gör oavsett vad man säger att de skall göra. Tranpedagogiken var helt rätt även om det blev litet fel för potatisodlande människor.

Men innan jag gav mig ut på joggingturen hade jag fått ett mail från Jens Allwood. Professorn var intresserad av musikterapi, så nu har jag mailat till Graur, italienaren, och talat om detta. Kul!

I morse kom tornsvalan. Ja, det var bara en, åtminstone såg jag ingen mer.  Hon flög gång på gång lågt över mitt huvud och gjorde avstickare till sin gamla boplats, uppe under taknocken. I vanlig ordning sa jag välkommen till henne, detta har blivit en tradition att jag skall välkomna tornsvalan.  För när tornsvalan – eller tornseglaren, som en del föredrar att säga (för den tillhör ju inte svalorna om man skall vara korrekt) har kommit då är det definitivt sommar. Kanske kom den från Karnak i Egypten, där jag träffade på den ett år i november.

Nu kom den alltså på pingstlördag, kan man tänka sig en bättre dag? Knappast! Ett år krockade en tornsvala med en elledning och ramlade ned. Ögat var blodsprängt, men jag vill minnas att jag punkterade det med en fin nål, gav seglaren en droppe vatten i näbbet varefter jag höll upp den så att den fick luft under vingarna. Vips flög den iväg och såg helt okej ut.  Vad tur, för den skulle ju fixa käk åt ungarna!

Ett annat år skulle jag sola, hade smort in mig med solkräm när jag fick se en tornsvara som satt fast i en springa vid taket på tredje våningen. Vad göra? Klättrar upp på vinden, kryper i isolering och kommer så småningom fram till svalan som jag lyckas få loss, med ner och ut så att den fick luft under vingarna.

Hur gick det med solandet?  Ja, jag var ju inte speciellt ren efter detta. Isolering, damm och spindelväv fick ett fint fäste i min insmorda kropp så det blev till att tvätta av sig solkrämen.

Jag har en speciell känsla för denna fågel, kanske för att jag som barn levde med dess rop, den bodde nämligen under taket hemma också. Och nu har tornsvalan och sommaren kommit för i år.

Välkommen vackra fågel och glad sommar!

Nu har jag hört göken också, för en vecka sedan ungefär, men göken är allt en luring, nu är han på något annat ställe och gal. Men vi har ju fått riktig sommarvärme!  Det är ju så fina kvällar så jag tänkte ut och jogga litet grand. Älgarna passerar vägen just framför mig, en ensam trana flyger upp och en granne kommer förbi, vevar ned sin bilruta och konstaterar att ”det är vårkänslorna”. Jajamänsan, svarar jag.  Riktiga sommarkänslor!

Det var så otroligt vackert så jag skulle nog hinna med att springa två gånger, tänkte jag. På andra turen blev jag allt litet trött på hemvägen men väl hemma åt jag en banan det första jag gjorde. Det är liksom det bästa sättet att fylla på kolhydrater. Och jag mådde faktiskt bättre.

Men efteråt blev jag så stel så jag orkar knappt gå. Jag hade väl stretchat för dåligt. Och så ringde det när jag hade lagt mig. Det var från USA, en kille som skulle hjälpa mig att sälja böcker. Han var från Wisconsin, mitt i USA någonstans, och trodde att tidsförskjutningen var sex timmar. Tucson var nio timmar efter oss, men jag vet inte exakt hur de ställer klockan i Wisconsin.

Jämlikheten har brett ut sig bland älgarna också. Jag såg ju tre älgar som stod och tittade på mig häromkvällen. Det var två fjolårskalvar och den tredje kunde jag inte avgöra om det var mamman eller en äldre kompis. Korna brukar ju jaga bort fjolårskalvarna vid den här tiden, då det är dags att få nya kalvar.

 Och tro mig eller ej – nu var älgarna framme igen och den tredje var en tjur! De små stumparna som skulle bli horn stack fram ur pannan och hakskägget var inte att ta miste på. Älgarna kör tydligen med delad vårdnad de också!

Så kom då regnet, värmen och grönskan. Jag har förgäves lyssnat efter göken, men han har inte hörts till. Inte ännu. Men i morse när jag drack kaffe på ljugarbänken hördes taltrasten. Det sägs att han kan påminna någon som gjort något orätt. ”Det- var- inte- rätt, det –där- du, du –tog- allt- något- som –inte- var- ditt”.  Har man gjort något orätt väntar man nog på att det skall bli början av juli, då trasten tystnar. Den får väl familjeproblem att tänka på då.

Sedan hörde jag lommen ropa. Kanadagässen skrek högljutt,  grannens ilskna motorsåg samt Lilla Grås spinnande. Det är märkligt det där med ljud. Men det är skönt att kunna höra naturens ljud så tydligt som man bara kan ute i naturen.

Jag kom att tänka på min barnbok också och  mailade Marja i Myrom som skulle illustrera den. Nu väntar ju Rosa på att bli utsläppt. Det är ju ko-släppens tid nu.  Jojomänsan, jag fick svar meddetsamma, Marja skulle illustrera den , som hon lovat och jag skulle komma upptill henne och kika på förslaget. Hon skickade kopia på en jättefin tavla också. Tack Marja!

Så kom det då äntligen litet regn för första gången i maj. Men inte så mycket som man förväntat sig (eller lovats av väderlekstjänsten). Här i Sydvästra Värmland är det fortfarande mycket torrt och temperaturen är heller inte något att yva sig över. Nattfrost fortfarande och sju ynka plusgrader i mitten av maj. Man brukar alltid tycka att lövträden grönskar alldeles för fort, men så är det inte i år inte. Men den gröna vintern är i alla fall bättre än den vita!

Även om det är helgdag så behöver man ju inte vara ute heller. Det finns säkert saker att göra inomhus. Jag är lycklig nog att inte behöva fundera allt för länge på detta. Och när man har gjort en sak som man skjutit upp känner man sig nöjd och lättad efteråt. Man blir faktiskt mer stressad av saker man vet att man måste göra än att göra dem. Så det är bara att sätta igång!

Göken får vi säkert höra när ryss-värmen kommer – om den kommer vill säga. Men man kan ju alltid hoppas. Som optimist brukar jag vänta på sol och värme åtminstone tills i oktober. Först efter älgjakten brukar jag ge upp och tänka att vi får nog vänta tills våren.