IngridFredriksson

Jag har en speciell förkärlek till vissa fåglar. Tornsvalorna som sveper över mitt huvud och talar om att nu är det sommar hör till favoriterna. När Sotis en kväll under försommaren kom in med ett byte tittade jag inte så noga, men när offret gömde sig under mina papper och jag fick se långa fjädrar, reagerade jag. Jägaren hade tagit en tornsvala! Jag hade ju hellre sett att han kommit in med en aldrig så fridlyst huggorm!

Måsparet hör ju också till husfolket. De ser när jag är hemma och då vankas det frukost, men jag har litet dåligt samvete, det har inte blivit så mycket hembakat denna sommar. Nåja, de äter upp allt som blir litet gammalt, som det som var kvar av den rökta laxen… Det kanske inte finns så mycket av den varan i sjön.

I går kväll fick jag se en fågel som jag trodde försvunnit sen vi fick bergvärme och började elda i vedspisen på vintern. Det var en fladdermus! Tack och lov så lever och frodas den. Den är uppe på natten och njuter som vi av de underbara sommarkvällarna. Men det gäller att passa på att njuta av sommaren så länge den varar. Nästa onsdag skulle den bli 10 grader svalare och då behövs det ingen svalka.

Att bo nära naturen och sjön har sina fördelar. Att sitta ute och äta sin frukostgröt på ljugarbänken i syrenerna, titta ut över sjön samtidigt som en flock tornsvalor kommer susande förbi är något jag skulle önska att alla fick uppleva. Men det är inte alls säkert att alla skulle uppskatta det…

Nej, det är inte till San Francisco, inte till Hongkong eller New Delhi utan tvärs över landet till Stockholm och Uppsala. När jag skulle lösa biljett till min vanliga resa till Uppsala var det byte fyra gånger, något jag snabbt slog ifrån mig och åkte i stället med ett tåg som gick direkt till Stockholm.

Det var bara det att det gick litet tidigare och kom fram mycket senare. Jag fick gå upp ”innan Skam fått på sig tofflorna” och ta bussen till Karlstad. Tågtoaletterna fungerade inte heller, ja vatten var förstås inte att tänka på… Det såg ut som tåg från gamla Sovjetrepubliken, mycket sämre än tåget från Agra till New Delhi. Tänk om Schweizarna fått åka med ett sådant tåg, där var tågen supermoderna och i perfekt skick och med sekundperfektion. En tåggranne luktade på sin dator varje gång tåget bromsade och det stack i näsan - av lameller(?).

Så kom vi till Uppsala och efter fem timmar äntligen till Stockholm! Sammanträdesdagen gick det inga tåg hem heller utan jag fick en övernattning extra i Stockholm. På hemvägen åkte jag buss ända till Årjäng. Sex timmar skulle det ta från Stockholm. Jag brukar alltid lösa biljetter för att sitta längst fram men den här gången de var upptagna. Nåja, det blev en plats mot mittengången på tredje raden. Det var bara det att framför satt det en norsk familj med tre barn. Den store pappan satt rakt framför mig och ta mig katten, det gick att skjuta ut stolen i sidled också, vilket han gjorde och satt lutad mot sin fru på andra sidan.

Jag satt och kikade som en kattuggla och trodde givetvis de skulle uppmärksamma detta. Men icke!  Vem ser en liten svensk kattuggla?

Nej, jag VILL INTE bli vän med någon hund, den kan vara hur söt som helst, jag är ändå INTE intresserad. Inte heller av någon amerikansk militär eller änkling från Kabul!

Den enda vovve jag är vän med heter Rudolf och har en matte heter Sidsel Cook,  bor på Koberg och hon skriver underbara berättelser, om systern åt lunch med president Carter osv.

När jag skall försöka vara litet rolig brukar jag alltid göra bort mig. Som på konferensen i Interlaken där en föreläsare redovisade ett försök från två universitet att lära plantor. Han utgick från uppbyggnaden av celler och i de celler som bygger upp eukaryota organismer, så som växter, djur, svampar och protister, finns det mesta av DNA:et i en cellkärna. Men resultatet berodde på en tolkning, hur man tolkar det ena och det andra.

Jag och flera med mig tog givetvis detta på fullaste allvar. Stackars veganer, nu känner moroten smärta när de biter i den!

Tog givetvis upp detta på konferensmiddagen, men min vän och medförfattare hade plötsligt blivit vegan, förmodligen för att han hade sin flickvän med. ”Om morötterna har känslor kan man inte äta någonting”, sa hon, och tuggade vidare på några tomater.

Det var ungefär som när personerna, på det sammanträde jag var, under kafferasten började prata om politiker som skodde sig med vin och sprit som skattebetalarna fick stå för. – Ja, sa jag, det var precis som när Anna Hedborg var Generaldirektör i Försäkringskassan. Det var FESTER det med vin till maten och konjak till kaffet.

”Hm… Anna är min syster det”, sa mannen bredvid.  – Men roliga fester var det i alla fall, fick jag till.

En del straffar Gud med detsamma, så att vara rolig det överlåter jag åt andra!

Hemma från en fantastisk Science of Consciousness konferens i Interlaken i vackra men dyra Schweiz.  Dagen jag skulle hem vaknade jag pliktskyldigt 04:10 och begav mig på vandring till järnvägsstationen. I jämförelse med tågen i Schweiz är de svenska tågen som hämtade från gamla Sovjet, bra skyltar och hjälpsamma människor var det också. Efter att jag hade checkat in min tunga väska på flyget, med nerpackad ”dramat”, som naturligtvis var ”dra-böcker”, för dem hade jag sålt.  

Prick på minuten var tåget framme vid flygplatsen i Zürich, men något taxfritt var bara inte att tänka på… 100 kr för en chokladkaka, det är dubbelt så dyrt som i London, som en forskare därifrån sagt. Apropå de många muslimerna fick jag förklaringen ”att i Schweiz bor det rika människor. Det finns rika muslimer också och det är de som kommit dit. I Schweiz får man betala själv för allting, det är inte som in Sverige, som hela världens socialkontor”.

Den kvinnliga professorn från Kalifornien hade sett en kvinna i svart tält med bara ögonen framme, äta glass. För detta måste hon lyfta på det svarta skynket framför munnen. Det var 35 grader varmt ute och männen gick naturligtvis i shorts. ”I jämlikhetens namn skulle jag vilja se männen gå i svarta tält i värmen!”, skrattade hon.  

Hur gick det då med mitt föredrag till vilket jag hade väntat mig en handfull lyssnare?  I verkligheten var rummet knökfullt, folk satt på golvet och dörren var öppen så det stod folk utanför också. Så mycket folk! Hade de blivit kvar sedan föreläsningen innan?  Nej, det hade kommit folk från rummet bredvid också, sas det. Klockan var 18.00 och det var 35+ varmt. Efter min stroke för 21 år sedan brukar jag bli litet ”trött i huvudet” på kvällen, men det gick bra. Jag kan bara tacka Ingegerd Bergström, min schweiziska nya granne Nadine samt Mikalea för all hjälp med såväl epigenetik som engelsk accent. Tack! Och så får jag be om ursäkt för att det inte blev ett enda vykort skickat!