I syrenernas tid
Insvept i syrendoft blir jag när jag går ut i sommaren, där också rönnen blommar så vackert. Midsommarblomstren har redan slagit ut och vallmon likaså. Kaprifolknopparna slår snart ut, liksom rododendron. Ja, det är en härlig tid, som Fröding sa.
Men fåglarna har bråttom. Tornsvalorna sveper över mitt huvud och ladusvalorna blev förtvivlade i går när verkstadsdörren var helstängd. Jag öppnade den på en glänt och då flög de glatt in igen. Flugsnapparen bevakar noga sin bostad mitt i trädgården och stararna flyger och hämtar sin mat medan herr sädesärla dansar runt sin fru med utbredda vingar. En sådan uppvaktning!
Måsen ligger troget på taket, jag undrade hur den kan ligga så still i flera dygn, men så kom jag allt på det. Det är inte bara fru mås som ruvar utan herr mås byter av. Jag såg att hon flög upp och sprang efter kameran för att kolla ev. ägg men då kom herr mås, inspekterade boet, och lade sig att ruva. De kanske delar på föräldrapengen. Sams är de i alla fall.
Själv vill jag bara njuta av tillvaron. Det har varit litet mycket några dagar… I dag borde jag förstås springa, men jag vill faktiskt inte… Vad gör man när latheten griper tag i en? Jag kan ju inte längre skylla på "mellan hägg och syren" heller för häggens tid är obönhörligen förbi.
Jag fick ett mail från Richard L. Amoroso från USA där han hade börjat på en uppsats för min tredje bok om medvetande. Han undrade vad jag tyckte om ämnet "The Birth of Millennial Science: A New Age of Discovery and Associated Technologies". Jag läste och blev helt varm. Detta var helt i tiden! Återigen hade han lyckats pricka in det rätta!
Med sådana medarbetare kan man nog ta det litet lugnt! Jag njuter också av min fina blombukett. Hela styrelsen fick blommor vid SellNets årsmöte. Naturligtvis skulle vi ha köpt blommor till vår ordförande, men vem tänker på sådant? Jag bara njuter av vad andra fixat jag!
Men fåglarna har bråttom. Tornsvalorna sveper över mitt huvud och ladusvalorna blev förtvivlade i går när verkstadsdörren var helstängd. Jag öppnade den på en glänt och då flög de glatt in igen. Flugsnapparen bevakar noga sin bostad mitt i trädgården och stararna flyger och hämtar sin mat medan herr sädesärla dansar runt sin fru med utbredda vingar. En sådan uppvaktning!
Måsen ligger troget på taket, jag undrade hur den kan ligga så still i flera dygn, men så kom jag allt på det. Det är inte bara fru mås som ruvar utan herr mås byter av. Jag såg att hon flög upp och sprang efter kameran för att kolla ev. ägg men då kom herr mås, inspekterade boet, och lade sig att ruva. De kanske delar på föräldrapengen. Sams är de i alla fall.
Själv vill jag bara njuta av tillvaron. Det har varit litet mycket några dagar… I dag borde jag förstås springa, men jag vill faktiskt inte… Vad gör man när latheten griper tag i en? Jag kan ju inte längre skylla på "mellan hägg och syren" heller för häggens tid är obönhörligen förbi.
Jag fick ett mail från Richard L. Amoroso från USA där han hade börjat på en uppsats för min tredje bok om medvetande. Han undrade vad jag tyckte om ämnet "The Birth of Millennial Science: A New Age of Discovery and Associated Technologies". Jag läste och blev helt varm. Detta var helt i tiden! Återigen hade han lyckats pricka in det rätta!
Med sådana medarbetare kan man nog ta det litet lugnt! Jag njuter också av min fina blombukett. Hela styrelsen fick blommor vid SellNets årsmöte. Naturligtvis skulle vi ha köpt blommor till vår ordförande, men vem tänker på sådant? Jag bara njuter av vad andra fixat jag!
Försommar i paradiset
F-Ö-R-S-O-M-M-A-R, och vackert väder. Sjön ligger spegelblank och daggen i gräset glimmar. Allt är tyst. Att vakna en fin majmorgon i Sillerud är nog som att vakna i paradiset.
Måsen har nog beslutat sig för att bygga på taket, där han nu ligger. Om han har några ägg ännu är väl ovisst, men läget var nog ganska bra ur en mås synpunkt. Hit upp kommer inga rävar! Djuren som går runt omkring är ofarliga och det är faktiskt människorna också. Ja, jag tror han har bestämt sig!
I dag har jag skickat ett par, tre mail till mina medskribenter, det är alltid roligt att höra från dem. Nu var det den fine Alexander Graur från Italien som hade vidarebefordrat brevet till sin kompis Giuseppe Vitiello och ville ha några kort från Tucson. Nu gick de iväg, tror jag. Annars är jag inget data-freak, jag kan inte "packa" bilder så att de tar mindre plats. Det kan data-sonen, så det är ju bättre att låta honom göra det än att försöka själv. Jag är ju minsann lat också!
Djuren, vår bonde-sons Highland Cattle, har legat länge, det brukar de göra utom Blondie förstås, som tillhör "Katrineholms-damerna". Hon hör inte till dem som får äta först men när de andra har ätit går hon till balarna och smörjer kråset. I går kväll fick hon morötter, ja sådant jag rensat bort och tvättat noga. Liksom potatisskal. Hon vet så väl när jag lockar på henne: Blondie, Blondie! Men hon vet också att är Miss Piggy eller någon annan i närheten snor de bara det goda. Tänk vad viktigt det är för kor att ha ett namn! Tänk er själva om vi bara skulle heta ett nummer! Nej, Blondie, Miss Piggy, Tingeling, Ida, Kajsa och alla de andra skall det vara!
Måsen har nog beslutat sig för att bygga på taket, där han nu ligger. Om han har några ägg ännu är väl ovisst, men läget var nog ganska bra ur en mås synpunkt. Hit upp kommer inga rävar! Djuren som går runt omkring är ofarliga och det är faktiskt människorna också. Ja, jag tror han har bestämt sig!
I dag har jag skickat ett par, tre mail till mina medskribenter, det är alltid roligt att höra från dem. Nu var det den fine Alexander Graur från Italien som hade vidarebefordrat brevet till sin kompis Giuseppe Vitiello och ville ha några kort från Tucson. Nu gick de iväg, tror jag. Annars är jag inget data-freak, jag kan inte "packa" bilder så att de tar mindre plats. Det kan data-sonen, så det är ju bättre att låta honom göra det än att försöka själv. Jag är ju minsann lat också!
Djuren, vår bonde-sons Highland Cattle, har legat länge, det brukar de göra utom Blondie förstås, som tillhör "Katrineholms-damerna". Hon hör inte till dem som får äta först men när de andra har ätit går hon till balarna och smörjer kråset. I går kväll fick hon morötter, ja sådant jag rensat bort och tvättat noga. Liksom potatisskal. Hon vet så väl när jag lockar på henne: Blondie, Blondie! Men hon vet också att är Miss Piggy eller någon annan i närheten snor de bara det goda. Tänk vad viktigt det är för kor att ha ett namn! Tänk er själva om vi bara skulle heta ett nummer! Nej, Blondie, Miss Piggy, Tingeling, Ida, Kajsa och alla de andra skall det vara!
Detta var inte USA:s president!
Långsamt börjar livet återgå till det vanliga. Men nog är det kallt! Det var ju varmt och skönt här, men då var jag i Arizona och hade det ännu varmare.
Nu börjar jag snart vänta på tornsvalorna, men de "vanliga" svalorna har ju inte kommit än.
Det var ju i Tucson jag såg dem! Men "momsdags" verkar det vara flera gånger per månad numera. Och allt har ju blivit efter den tid man har varit borta… och det man tänkt göra så fort man kom hem, som att plantera om blommor osv, har fortfarande inte blivit gjort… Jag har i alla fall köpt blomjord så det skall räcka till.
Och så har jag äntligen meddelat prof. Amoroso att boken "The mysteries of Consciousness: Essays on Spacetime, Evulotion and Wellbeing" var för stor så att McFarland vill dela den i en som kommer nu och en som kommer senare. Jag fick ett mycket snällt svar: Han var villig att skriva en uppsats i både bok tre och fyra. Åh, vad glad jag blev! Tonietta A. Walters ville också vara med. Jag får bara passa mig så att inte tredje boken om consciousness också blir för tjock…
Tankarna går tillbaka till det varma och härliga Tucson, de fina föredragen, den intressanta posterutställningen och den minnesvärda side-tripen… Ljudet kommer liksom tillbaka… Tchi tchi tchi… Det var nr fem när jag slog upp rattlesnake ljud på nätet. Nej, det är kanske bättre här i alla fall! Och det är ju i alla fall vår!
Men vilka fina bergsformationer det var på vägen upp till Mt Lemmon! En såg precis ut som en granne och där var en hel armé, trollen och småfolket osv. Det skulle också finnas en amerikansk president med. Allt innan tallskogen tog över och det började alltmer se ut som här hemma. På vägen upp låg det några utspridda hus, ett hade sålts för 11 milj. dollar, fick vi veta. Det kanske var det med 22 sovrum och som Bill Gates var ägare till…
Nu börjar jag snart vänta på tornsvalorna, men de "vanliga" svalorna har ju inte kommit än.
Det var ju i Tucson jag såg dem! Men "momsdags" verkar det vara flera gånger per månad numera. Och allt har ju blivit efter den tid man har varit borta… och det man tänkt göra så fort man kom hem, som att plantera om blommor osv, har fortfarande inte blivit gjort… Jag har i alla fall köpt blomjord så det skall räcka till.
Och så har jag äntligen meddelat prof. Amoroso att boken "The mysteries of Consciousness: Essays on Spacetime, Evulotion and Wellbeing" var för stor så att McFarland vill dela den i en som kommer nu och en som kommer senare. Jag fick ett mycket snällt svar: Han var villig att skriva en uppsats i både bok tre och fyra. Åh, vad glad jag blev! Tonietta A. Walters ville också vara med. Jag får bara passa mig så att inte tredje boken om consciousness också blir för tjock…
Tankarna går tillbaka till det varma och härliga Tucson, de fina föredragen, den intressanta posterutställningen och den minnesvärda side-tripen… Ljudet kommer liksom tillbaka… Tchi tchi tchi… Det var nr fem när jag slog upp rattlesnake ljud på nätet. Nej, det är kanske bättre här i alla fall! Och det är ju i alla fall vår!
Men vilka fina bergsformationer det var på vägen upp till Mt Lemmon! En såg precis ut som en granne och där var en hel armé, trollen och småfolket osv. Det skulle också finnas en amerikansk president med. Allt innan tallskogen tog över och det började alltmer se ut som här hemma. På vägen upp låg det några utspridda hus, ett hade sålts för 11 milj. dollar, fick vi veta. Det kanske var det med 22 sovrum och som Bill Gates var ägare till…
Tchi, tchi, tchi...Skallerorm på riktigt!
Lyckligt hemma efter en fantastisk konferens, "Toward a Science of Consciousness", i år på Marriot Hotel vid universitetet i Tucson, Arizona. Vartannat år är konferensen i Tucson och vartannat år någon annan stans i världen, i fjol var den t ex i Dayalbagh i Agra i Indien, inte långt från det fantastiska Taj Mahal.
Detta år firade konferensen 20-årsjubileum också. I år följde vi (min dotter var med) på side-tripen till Mt Lemmon, som ligger fem klimatzoner högre än Tucson. Det blev en mycket spännande resa som skulle avslutas med middag på en fin restaurang. Först dunkade det till i bussen. Vad var det? "Rest in Peace", sa chauffören och fortsatte ända till slutstationen men där blev det en ännu värre duns och när jag tittade ut var det ett hus som rörde sig parallellt med bussen.
Okej, jeepturen tog vid och chauffören kom med en ny buss som tog oss med till Mt Lemmon, formationerna i berget påminde om folk man kände och så tog tallskogen vid. Hu, det var verkligen kyligt så tröjan kom väl till pass.
På hemvägen var det nedför. En cyklist låg före bussen både länge och väl för det gick liksom inte att köra om. Chauffören började titta i backspegeln och det började lukta brända lameller. "Conscious-folket" blev oroliga och bussen fick stoppas. Sedan vägrade en del att gå ombord igen. Ingen ny buss gick att få tag på, så där stod vi i kvällningen halvvägs ned från berget och mil från närmaste människa…
Själv hade jag suttit längst fram i bussen och var inte ett dugg orolig, däremot var jag efter alla dessa timmar i behov av en damtoalett. Herrtoaletten finns det ju litet varstans, men en damdito? Jag gick ett stycke framåt vägen, mörkret började lägga sig så jag kliver in bland de torra buskarna.
Tchi, tchi, tchi, hör jag… Litet skärrad blev jag, man är ju van de värmländska skogarna… jag gick ett par meter tillbaka men hör fortfarande samma ljud, nu litet lägre.
Äntligen kommer det en ny buss och taxibilar, så vi kom tre timmar för sent till middagen, men då behövde man ju inte byta om och det är ju sådana middagar man minns. Jag hade f.ö. en mycket trevlig svensk till bordet. Samma chaufför kom med den tredje bussen och körde oss tillbaka till hotellet.
Dagen därpå frågade jag en äldre dam i Arizona Visitor Center vad det var för ljud jag hört. "Tack o Gud för att du lever och har hälsan", sa hon, det var en skallerorm! A rattlesnake!
Jaha, jag som skojat om skallerormar, nu hade jag hört en, mitt dumma svenska fruntimmer! En lärdom rikare hade jag i alla fall blivit! Man skall aldrig någonsin gå av vägen i Arizona, det är förenat med livsfara! Och längst bak i bussen fanns det naturligtvis en toalett…
Tchi, tchi, tchi…
Detta år firade konferensen 20-årsjubileum också. I år följde vi (min dotter var med) på side-tripen till Mt Lemmon, som ligger fem klimatzoner högre än Tucson. Det blev en mycket spännande resa som skulle avslutas med middag på en fin restaurang. Först dunkade det till i bussen. Vad var det? "Rest in Peace", sa chauffören och fortsatte ända till slutstationen men där blev det en ännu värre duns och när jag tittade ut var det ett hus som rörde sig parallellt med bussen.
Okej, jeepturen tog vid och chauffören kom med en ny buss som tog oss med till Mt Lemmon, formationerna i berget påminde om folk man kände och så tog tallskogen vid. Hu, det var verkligen kyligt så tröjan kom väl till pass.
På hemvägen var det nedför. En cyklist låg före bussen både länge och väl för det gick liksom inte att köra om. Chauffören började titta i backspegeln och det började lukta brända lameller. "Conscious-folket" blev oroliga och bussen fick stoppas. Sedan vägrade en del att gå ombord igen. Ingen ny buss gick att få tag på, så där stod vi i kvällningen halvvägs ned från berget och mil från närmaste människa…
Själv hade jag suttit längst fram i bussen och var inte ett dugg orolig, däremot var jag efter alla dessa timmar i behov av en damtoalett. Herrtoaletten finns det ju litet varstans, men en damdito? Jag gick ett stycke framåt vägen, mörkret började lägga sig så jag kliver in bland de torra buskarna.
Tchi, tchi, tchi, hör jag… Litet skärrad blev jag, man är ju van de värmländska skogarna… jag gick ett par meter tillbaka men hör fortfarande samma ljud, nu litet lägre.
Äntligen kommer det en ny buss och taxibilar, så vi kom tre timmar för sent till middagen, men då behövde man ju inte byta om och det är ju sådana middagar man minns. Jag hade f.ö. en mycket trevlig svensk till bordet. Samma chaufför kom med den tredje bussen och körde oss tillbaka till hotellet.
Dagen därpå frågade jag en äldre dam i Arizona Visitor Center vad det var för ljud jag hört. "Tack o Gud för att du lever och har hälsan", sa hon, det var en skallerorm! A rattlesnake!
Jaha, jag som skojat om skallerormar, nu hade jag hört en, mitt dumma svenska fruntimmer! En lärdom rikare hade jag i alla fall blivit! Man skall aldrig någonsin gå av vägen i Arizona, det är förenat med livsfara! Och längst bak i bussen fanns det naturligtvis en toalett…
Tchi, tchi, tchi…
