Tchi, tchi, tchi...Skallerorm på riktigt!
Lyckligt hemma efter en fantastisk konferens, "Toward a Science of Consciousness", i år på Marriot Hotel vid universitetet i Tucson, Arizona. Vartannat år är konferensen i Tucson och vartannat år någon annan stans i världen, i fjol var den t ex i Dayalbagh i Agra i Indien, inte långt från det fantastiska Taj Mahal.
Detta år firade konferensen 20-årsjubileum också. I år följde vi (min dotter var med) på side-tripen till Mt Lemmon, som ligger fem klimatzoner högre än Tucson. Det blev en mycket spännande resa som skulle avslutas med middag på en fin restaurang. Först dunkade det till i bussen. Vad var det? "Rest in Peace", sa chauffören och fortsatte ända till slutstationen men där blev det en ännu värre duns och när jag tittade ut var det ett hus som rörde sig parallellt med bussen.
Okej, jeepturen tog vid och chauffören kom med en ny buss som tog oss med till Mt Lemmon, formationerna i berget påminde om folk man kände och så tog tallskogen vid. Hu, det var verkligen kyligt så tröjan kom väl till pass.
På hemvägen var det nedför. En cyklist låg före bussen både länge och väl för det gick liksom inte att köra om. Chauffören började titta i backspegeln och det började lukta brända lameller. "Conscious-folket" blev oroliga och bussen fick stoppas. Sedan vägrade en del att gå ombord igen. Ingen ny buss gick att få tag på, så där stod vi i kvällningen halvvägs ned från berget och mil från närmaste människa…
Själv hade jag suttit längst fram i bussen och var inte ett dugg orolig, däremot var jag efter alla dessa timmar i behov av en damtoalett. Herrtoaletten finns det ju litet varstans, men en damdito? Jag gick ett stycke framåt vägen, mörkret började lägga sig så jag kliver in bland de torra buskarna.
Tchi, tchi, tchi, hör jag… Litet skärrad blev jag, man är ju van de värmländska skogarna… jag gick ett par meter tillbaka men hör fortfarande samma ljud, nu litet lägre.
Äntligen kommer det en ny buss och taxibilar, så vi kom tre timmar för sent till middagen, men då behövde man ju inte byta om och det är ju sådana middagar man minns. Jag hade f.ö. en mycket trevlig svensk till bordet. Samma chaufför kom med den tredje bussen och körde oss tillbaka till hotellet.
Dagen därpå frågade jag en äldre dam i Arizona Visitor Center vad det var för ljud jag hört. "Tack o Gud för att du lever och har hälsan", sa hon, det var en skallerorm! A rattlesnake!
Jaha, jag som skojat om skallerormar, nu hade jag hört en, mitt dumma svenska fruntimmer! En lärdom rikare hade jag i alla fall blivit! Man skall aldrig någonsin gå av vägen i Arizona, det är förenat med livsfara! Och längst bak i bussen fanns det naturligtvis en toalett…
Tchi, tchi, tchi…
Detta år firade konferensen 20-årsjubileum också. I år följde vi (min dotter var med) på side-tripen till Mt Lemmon, som ligger fem klimatzoner högre än Tucson. Det blev en mycket spännande resa som skulle avslutas med middag på en fin restaurang. Först dunkade det till i bussen. Vad var det? "Rest in Peace", sa chauffören och fortsatte ända till slutstationen men där blev det en ännu värre duns och när jag tittade ut var det ett hus som rörde sig parallellt med bussen.
Okej, jeepturen tog vid och chauffören kom med en ny buss som tog oss med till Mt Lemmon, formationerna i berget påminde om folk man kände och så tog tallskogen vid. Hu, det var verkligen kyligt så tröjan kom väl till pass.
På hemvägen var det nedför. En cyklist låg före bussen både länge och väl för det gick liksom inte att köra om. Chauffören började titta i backspegeln och det började lukta brända lameller. "Conscious-folket" blev oroliga och bussen fick stoppas. Sedan vägrade en del att gå ombord igen. Ingen ny buss gick att få tag på, så där stod vi i kvällningen halvvägs ned från berget och mil från närmaste människa…
Själv hade jag suttit längst fram i bussen och var inte ett dugg orolig, däremot var jag efter alla dessa timmar i behov av en damtoalett. Herrtoaletten finns det ju litet varstans, men en damdito? Jag gick ett stycke framåt vägen, mörkret började lägga sig så jag kliver in bland de torra buskarna.
Tchi, tchi, tchi, hör jag… Litet skärrad blev jag, man är ju van de värmländska skogarna… jag gick ett par meter tillbaka men hör fortfarande samma ljud, nu litet lägre.
Äntligen kommer det en ny buss och taxibilar, så vi kom tre timmar för sent till middagen, men då behövde man ju inte byta om och det är ju sådana middagar man minns. Jag hade f.ö. en mycket trevlig svensk till bordet. Samma chaufför kom med den tredje bussen och körde oss tillbaka till hotellet.
Dagen därpå frågade jag en äldre dam i Arizona Visitor Center vad det var för ljud jag hört. "Tack o Gud för att du lever och har hälsan", sa hon, det var en skallerorm! A rattlesnake!
Jaha, jag som skojat om skallerormar, nu hade jag hört en, mitt dumma svenska fruntimmer! En lärdom rikare hade jag i alla fall blivit! Man skall aldrig någonsin gå av vägen i Arizona, det är förenat med livsfara! Och längst bak i bussen fanns det naturligtvis en toalett…
Tchi, tchi, tchi…
Kommentarer
Trackback
