Svar och spår i snön
Äntligen fick jag svar från McFarland att manuset kommit fram! Men då hade jag redan börjat skriva ut det på nytt. Jag började med bilderna, för att ta detaljerna först (c:a 100 bilder), men när jag kommit till ungefär hälften gick jag in och tittade på mailen igen. Där var ett mail från David Alff, min editor på förlaget i North Carolina.
Oh, vilken tur! Jag hade skickat det som brev, för att det skulle gå fortare, men det tog ju ändå 14 dagar och efter en vecka började jag bli orolig och fick svårt att sova. Jag som sover som en stock oavsett allt annat… Men detta… Jag tog långa promenader varje dag för att förgäves titta efter spår av den förmodligen uppätna Mini Fina. Jag fotograferade spåren och jämförde med kattspår men de var nog litet för stora. Ingen Mini Fina! Men jag mådde i alla fall litet bättre efter promenaderna. Jag fick i alla fall klart för mig vad som är min svaga punkt! Att vänta på svar att breven till förlaget kommit fram!
Jag hade delat upp det i två brev för annars hade det blivit över två kilo, maxvikten för brev och lagt USB-minne, permissioner och allt det viktiga i brev ett. I brev två hade jag bara resten av det utskrivna manuset.
Brev två var skadat och där fattades en massa sidor… Vilken tur att brev ett var oskadat! Textsidor kan de ju enkelt skriva ut från ett USB-minnet.
Sedan följde litet jobb för mig. För det första var manuset för långt och där fick jag tre alternativ att välja mellan. Sedan var det litet oklart med permissioner och sådant, men det var inget som jag inte, med litet hjälp, klarar av.
Sedan fick jag frågan om jag ville ha med en dedikation i boken. Ja, det skulle i så fall vara till salig mamma och pappa samt till universum och vårt medvetande.
I have my body and I am consciousness.
Oh, vilken tur! Jag hade skickat det som brev, för att det skulle gå fortare, men det tog ju ändå 14 dagar och efter en vecka började jag bli orolig och fick svårt att sova. Jag som sover som en stock oavsett allt annat… Men detta… Jag tog långa promenader varje dag för att förgäves titta efter spår av den förmodligen uppätna Mini Fina. Jag fotograferade spåren och jämförde med kattspår men de var nog litet för stora. Ingen Mini Fina! Men jag mådde i alla fall litet bättre efter promenaderna. Jag fick i alla fall klart för mig vad som är min svaga punkt! Att vänta på svar att breven till förlaget kommit fram!
Jag hade delat upp det i två brev för annars hade det blivit över två kilo, maxvikten för brev och lagt USB-minne, permissioner och allt det viktiga i brev ett. I brev två hade jag bara resten av det utskrivna manuset.
Brev två var skadat och där fattades en massa sidor… Vilken tur att brev ett var oskadat! Textsidor kan de ju enkelt skriva ut från ett USB-minnet.
Sedan följde litet jobb för mig. För det första var manuset för långt och där fick jag tre alternativ att välja mellan. Sedan var det litet oklart med permissioner och sådant, men det var inget som jag inte, med litet hjälp, klarar av.
Sedan fick jag frågan om jag ville ha med en dedikation i boken. Ja, det skulle i så fall vara till salig mamma och pappa samt till universum och vårt medvetande.
I have my body and I am consciousness.
Kungsörn och sorg
Ända sedan jag flyttade till Sillerud har jag haft en svart katt. Jag kommer ihåg den första svarta kattungen, Fina, ättling i rakt nedstigande led till Sussi, mina föräldrars första katt. Sussi som kom hemdragandes med ormar och annat smått och gott.
Min nuvarande, Mini Fina Fredriksson, var tredje generationen svarta katter, men hon hade ju blivit bortjagad av lilla Tigra, som var förskjuten av sin mor och alla fräste åt henne ända tills hon blev stor och fräste tillbaka.
Alltnog, Fina höll råttrent på fritidsområdet och fick mat av matte varannan dag. Nu senast vid en björk dit jag lockat henne, men hon såg litet orolig ut sista gången. Var det något som skrämt henne?
När jag kom med mat senaste gången kom hon inte och det fanns inte ett kattspår i snön. Jag frågade en av de boende men han hade inte sett någon katt.
På hemvägen - jag gick runt och lockade - fick jag plötsligt höra korparna som flaxade runt en stor gran. I granen satt en jättestor fågel - en kungsörn! Det var säkert förklaringen! Kungsörnar brukar slå harar och min bror rapporterade om ett rådjur som slagits av en kungsörn. Kungsörnen hade säkert slagit Fina! Hon brukade ju klara sig från det mesta, men detta var någonting nytt.
Det finns ca 150 häckande par i Sverige och en av dem blev alltså min katts baneman. Jag har inget emot kungsörnar men kungsörnar som tar min katt tycker jag definitivt inte om. Jag känner faktiskt både vemod och sorg.
Min nuvarande, Mini Fina Fredriksson, var tredje generationen svarta katter, men hon hade ju blivit bortjagad av lilla Tigra, som var förskjuten av sin mor och alla fräste åt henne ända tills hon blev stor och fräste tillbaka.
Alltnog, Fina höll råttrent på fritidsområdet och fick mat av matte varannan dag. Nu senast vid en björk dit jag lockat henne, men hon såg litet orolig ut sista gången. Var det något som skrämt henne?
När jag kom med mat senaste gången kom hon inte och det fanns inte ett kattspår i snön. Jag frågade en av de boende men han hade inte sett någon katt.
På hemvägen - jag gick runt och lockade - fick jag plötsligt höra korparna som flaxade runt en stor gran. I granen satt en jättestor fågel - en kungsörn! Det var säkert förklaringen! Kungsörnar brukar slå harar och min bror rapporterade om ett rådjur som slagits av en kungsörn. Kungsörnen hade säkert slagit Fina! Hon brukade ju klara sig från det mesta, men detta var någonting nytt.
Det finns ca 150 häckande par i Sverige och en av dem blev alltså min katts baneman. Jag har inget emot kungsörnar men kungsörnar som tar min katt tycker jag definitivt inte om. Jag känner faktiskt både vemod och sorg.
Manus, delete och fridfull snö
I går skickade jag mitt manuskript till McFarland… Puh… Nästan 550 sidor och 100 bilder, skrivet av 15 vetenskapsmän och författare från hela världen. Allt var med (tror jag), det var permissioner och signed releases och Gud vet allt…
Nu känns det som det är jul. Ja, jag vet vanligt folk har slängt ut julen nu, men jag har haft fullt upp varje dag. Hur kan det bli så här? Det är ju nästan ett år sedan jag fick kontraktet, men "contributorerna" de medverkande, har uppdaterat, skrivit om och skrivit nytt. Kvällen före fick jag ett kapitel som skulle läggas in.
Sedan när jag skulle skriva ut blev det fel format. Datasonen kom och hjälpte mig… funderade i timmar på varför, men lyckades till sist hitta det senaste kapitlet, ta ut, lägga in och till slut blev det rätt.
Kl 24 på söndag kväll upptäckte jag att sidnumren inte stämde… "Datorn" hade flyttat på fotnoterna… jag rättade detta och kollade och ändrade… kollade och ändrade.
Jag har ju "tagit ut" bilderna från texten och då måste det ju givetvis vara rätt angivet vilken sida de skall in på…
Men det var väldigt bra att ha sonen här. Jag som skriver med alla fingrar och har skrivit "några" böcker vet ju faktiskt inte hur datorn fungerar. Det vet datasonen. Jag vågade inte tala om hur urbota dum jag var, men som sagt, jag lärde mig en hel del. Nu kan jag t o m trycka på "delete" och ta bort "löst" utrymme. Så mycket lättare det går då!
Jag lärde mig t o m att ändra på ett USB-minne, som jag skickat med till McFarland.
Nu har lugnet infunnit sig… Ända tills breven kommer fram till North Carolina. Men posten tar nog tid på sig, åtminstone så pass att jag hinner se och slänga ut julen. Jag har bokföring som skall göras också åt den andre sonen, han som är bonde. Men jag tyckte i alla fall att det var tur att den 12:e nu var framflyttat till den 17:e.
Snön faller så rofyllt och jag själv känner mig rofylld…
Nu känns det som det är jul. Ja, jag vet vanligt folk har slängt ut julen nu, men jag har haft fullt upp varje dag. Hur kan det bli så här? Det är ju nästan ett år sedan jag fick kontraktet, men "contributorerna" de medverkande, har uppdaterat, skrivit om och skrivit nytt. Kvällen före fick jag ett kapitel som skulle läggas in.
Sedan när jag skulle skriva ut blev det fel format. Datasonen kom och hjälpte mig… funderade i timmar på varför, men lyckades till sist hitta det senaste kapitlet, ta ut, lägga in och till slut blev det rätt.
Kl 24 på söndag kväll upptäckte jag att sidnumren inte stämde… "Datorn" hade flyttat på fotnoterna… jag rättade detta och kollade och ändrade… kollade och ändrade.
Jag har ju "tagit ut" bilderna från texten och då måste det ju givetvis vara rätt angivet vilken sida de skall in på…
Men det var väldigt bra att ha sonen här. Jag som skriver med alla fingrar och har skrivit "några" böcker vet ju faktiskt inte hur datorn fungerar. Det vet datasonen. Jag vågade inte tala om hur urbota dum jag var, men som sagt, jag lärde mig en hel del. Nu kan jag t o m trycka på "delete" och ta bort "löst" utrymme. Så mycket lättare det går då!
Jag lärde mig t o m att ändra på ett USB-minne, som jag skickat med till McFarland.
Nu har lugnet infunnit sig… Ända tills breven kommer fram till North Carolina. Men posten tar nog tid på sig, åtminstone så pass att jag hinner se och slänga ut julen. Jag har bokföring som skall göras också åt den andre sonen, han som är bonde. Men jag tyckte i alla fall att det var tur att den 12:e nu var framflyttat till den 17:e.
Snön faller så rofyllt och jag själv känner mig rofylld…
Katter och Pim van Lommel
Roligt att få Pim van Lommels ord på baksidan av min nya bok om medvetande!
In this very interesting book many intriguing aspects of consciousness are being explored. The challenge is to accept that current materialistic science cannot objectify, proof nor duplicate the content of consciousness, because it seems to be nonlocal, beyond time and space. Enhanced consciousness can obviously be experienced independently of the physical body, and so presumably it is fundamental in the universe.
Pim van Lommel, cardiologist, author of ‘Consciousness beyond Life’.
Jag har emailat och påmint dem jag saknar och de håller allihop på och jobbar med det! Sedan hade jag ju en fritidsgranne som faktiskt jobbade med medvetande och
hade skrivit en bok på tyska, översatt till ryska, just om medvetande. Frun var professor i geologi och hade som som sådant lett ett forskarteam på 60 personer.
Han håller nu på och skriver ett kapitel om att använda höger hjärna för att koppla av. Intressant!
Själv skulle jag springa, men efter 1 km kände jag mig som Johaug efter ett vinnarloppp fick börja på att gå. Vad berodde detta på? Hade jag plötsligt blivit gammal eller otränad? Kollande blodtrycket när jag kom hem och där hade vi orsaken. 89-90/60, ja det var ju tur det! Nej, jag får nog nöja mig att gå till den bortjagade svarta katten. Hon möter mig på halva vägen nu och får mat vid en björk numera. Försöker få henne närmare och närmare hemmet men här hemma regerar ju Tigra, eller Findus. Ja, det är inte lätt när katterna inte kan hålla sams!
In this very interesting book many intriguing aspects of consciousness are being explored. The challenge is to accept that current materialistic science cannot objectify, proof nor duplicate the content of consciousness, because it seems to be nonlocal, beyond time and space. Enhanced consciousness can obviously be experienced independently of the physical body, and so presumably it is fundamental in the universe.
Pim van Lommel, cardiologist, author of ‘Consciousness beyond Life’.
Jag har emailat och påmint dem jag saknar och de håller allihop på och jobbar med det! Sedan hade jag ju en fritidsgranne som faktiskt jobbade med medvetande och
hade skrivit en bok på tyska, översatt till ryska, just om medvetande. Frun var professor i geologi och hade som som sådant lett ett forskarteam på 60 personer.
Han håller nu på och skriver ett kapitel om att använda höger hjärna för att koppla av. Intressant!
Själv skulle jag springa, men efter 1 km kände jag mig som Johaug efter ett vinnarloppp fick börja på att gå. Vad berodde detta på? Hade jag plötsligt blivit gammal eller otränad? Kollande blodtrycket när jag kom hem och där hade vi orsaken. 89-90/60, ja det var ju tur det! Nej, jag får nog nöja mig att gå till den bortjagade svarta katten. Hon möter mig på halva vägen nu och får mat vid en björk numera. Försöker få henne närmare och närmare hemmet men här hemma regerar ju Tigra, eller Findus. Ja, det är inte lätt när katterna inte kan hålla sams!
