IngridFredriksson

I lördagskväll kom så e-mailet från David på McFarland, min amerikanske förläggare. Jodå, nu var en del bilder okej, däribland den bild jag ritat om. Men två av Amorosos bilder var fortfarande ”fuzzy”.

Jaha, då ritar jag väl om dem då och en bild från Russell Targ. Alltså har jag ritat hela helgen!

Man skulle inte skanna dem genom skannern, utan välja skanner på datorn, sa datasonen, för då fick man högre upplösning. Någon sådan knapp har jag inte hittat på min dator…

Får väl se om jag hör något mer från USA efter klockan tre, när de vaknar. Nu bör väl snigel-posten också ha nått Nord Carolina. Det blir spännande att se om och hur David kommenterar de ”signed release” jag skickat.

Som ni hör är det litet om och men – men framåt går det. Jag får väl säga som han som skulle skjuta katten och träffade en bit av svanstippen. ”Jag tar´t bete för bete”.

Så var jag då hemma igen från Stockholm. Det är roligt att åka bort men ännu roligare att komma hem igen.  Efter ett par dagar längtar man efter att få fortsätta med vad man höll på med innan.

Jag åkte ju buss i sex timmar innan jag kom upp till Stockholm och den vackra Riddarsalen där vi hade vår författarafton. Vilka duktiga författare vi har! Och förlaget sedan ”Siljans Måsar” med fantastiska Yvonne!

På måndag var det dags att ”göra stan” d v s jag kollade i affärerna efter nyinkommet och reafynd, innan jag åkte till Karin Möller. Hon mötte mig med bilen vid tunnelbanan men när jag skulle tillbaka hittade jag inte utan gick jag vilse. Jag hamnade mitt emellan två stationer och fick gå för att komma rätt.  Ja, det är ju bra att röra på sig.

Tisdag fortsatte jag ”med stan” innan det var dags för föredraget jag skulle på. Jag kom först av alla och lyckades faktiskt tända ljuset i salen vi skulle ha. Ja det var minsann inte så lätt, sex olika lägen på flera paneler, sedan ställde jag ut stolar och bord så att allting var klart när den isländske professorn i psykologi, Erlendur Haraldsson,  kom och pratade om ”Deathbed Visions”. Det var en undersökning som genomförts i USA och Indien och som visade på att ungefär hälften av deltagarna hade haft liknande upplevelser. Det enda som skilde sig markant var åldern på deltagarna, i Indien var  levnadslängden mycket kortare och dödsorsaken var oftast infektioner medan det i USA var hjärt-kärlsjukdomar och cancer som dominerade. Intressant föredrag och spännande människor att möta!

I dag har jag skickat de åtta ”signed release” till David på McFarland. Men jag fick ju se i ett senare e-mail från den gode David att det skulle stå att de inte förväntade sig någon ersättning från förlaget.

Hu, vad gör jag nu? Jo, jag skrev i brevet att de inte ”förväntade sig någon ersättning från förlaget”.

Vi får se hur det går.

Oh, vilket härligt vinterväder! När solen skiner och det droppar från taket under de allt längre dagarna.  Katterna sitter på verandan och solar sig och nätterna är ljusa av fullmånens sken.

Katter ja, grannens katt som också brukar göra mig sällskap, hoppade in genom fönstret i förrgår.Hon lät så illa också. Beklagade sig liksom, men när jag lyfte upp henne började hon spinna. Jag bar ut henne och gav henne litet kattmat. Nu skall man ju inte mata främmande katter, men jag gör små undantag emellanåt. I går morse låg hon död i vägen. Förmodligen åldersrelaterat.

I morron skall jag åka upp till Stockholm på författarafton i Riddarsalen. Det skall bli kul! Och sedan på tisdag är det föredrag av professor Erlendur Haraldsson från Reykjavik. Ja, jag får passa på att fylla dagarna när jag ändå är i staden!

Sedan fick jag ett brev med ”signed release” från Elizabeth Raucher. Jättehyggligt av denna berömda professor, som har flera amerikanska patent också! Men det tar sin tid att skicka med vanlig post  – mer än en vecka från USA. Det är inte för inte det kallas snigelpost!

Nu har jag fått nya foton med bra upplösning från Russell Targ. Detta var vad han hade i sin ägo nu. Det är bara att hoppas att det duger åt förlaget, McFarland.

Sedan har jag ritat om en bild, men det var faktiskt litet knepigt. Jag hade ju ritfilm, tuschpennor beställde jag hem och några dåliga vinkelhakar hade jag. Sen var det bara att rita. Men ritfilmen och tuschen var inte riktigt samstämda, utan det tog minsann sin tid innan det torkade! Litet roligt var det i alla fall att rita. Jag har ju faktiskt varit ritare en gång i tiden.

Jag scannade in det hela. Men det gick ju inte att skriva på den inscannade bilden utan jag fick skriva texten separat på ett papper och lägga under filmen och scanna in. Ja, det blev rätt många papper jag skrev på innan jag till sist kom rätt.  

Amorosos nya illustrationer hade jag fått tidigare och nu kom de från Beichler också. Så jag skickade alltihopa till sammans med kopia av Anthony Freemans försäkran "till min försiktige förläggare" att det var minsann Freeman som hade varit var och editor för Journal of Conscious Studies.

Nu väntar jag bara på att klockan skall bli tre och att jag skall få ett svar av David på McFarland. Men, tänk om han inte svarar? Eller om det fotona inte duger? Vi får se hur det går! 

Litet spännande är det allt att sätta på datorn. Har det kommit några nya e-mail i natt? Och sedan när klockan blir tre – kommer det något i dag? I dag stod datorn och tog emot både länge och väl, jodå, det var nya teckningar och ny ”permission” från James Beichler. Sedan står datorn och tar emot igen – är det månne från Russel Targ? Helt klart är att det går framåt med boken om medvetandet, jag måste bara lära mig att ta det lugnt och inte bli nervös när jag tycker att det dröjer. Det är ju många medförfattare och en förläggare som är mycket noggrann.

I morse var det strömavbrott också så det gick inte att sätta på någon dator, det gick inte ens att brygga kaffe. Det var väl förstås snöovädret som ställde till det. Snön som kom ned horisontellt utanför fönstret och lillkatten, Tigra,  vände när hon kom förbi knutan. Nej, detta var inte väder att vara ute i inte, åtminstone inte för en katt.

Annars har vi haft jättefint väder, med strålande sol som börjar värma så smått. Det ger en föraning om en kommande vår…

Så har vi då tagit ett sista farväl av Kerstin Segerberg, vår avhållna präst i många år. Aldrig har jag varit på en begravning med så många präster förut. Domprosten som varit så glad för att han haft Kerstin, som åkt runt i församlingarna när det varit vakanser. Bland annat i  Eda och Glava då hon åkt över Glaskogen, där hon nu körde vilse.

Där var också Arlandas präst, som bodde på Öland, där Kerstin brukade vara tre veckor varje vår. Hon berättade när Kerstin var Svenska Kyrkans ombud på en resa i Afrika och blivit frånåkt av bussen. Men vid nästa stopp fanns Kerstin, hon hade liftat med en afrikansk mopedist och hunnit ifatt.

Det berättades också när Kerstin vunnit bilen, en Citroen, tänkte hon skänka bort den, men någon vän hade då sagt åt henne att titta närmare på bilen hon ägde först, den skulle nog inte gå så länge till… .  Arlandaprästen hade också försökt förmå Kerstin att skaffa en mobiltelefon. Men nej, det behövdes inte.

Det vittnades också om Kerstins inlevelse i allt hon företog sig, hennes sparsamhet – för att kunna skänka bort mesta möjliga, om hennes integritet, vänlighet och värme.  Jag kommer ihåg när Kerstin ringde när jag haft en stroke ( för 13 år sedan nu, jag var en av de yngre som drabbades av detta).

Kerstin? tänkte jag, senare kom jag på vem det naturligtvis var som hade ringt. Jag hade nog inte varit fullt återställd än…

På predikan på gamla kyrkplatsen, när en dam klagade över allt och alla,  pratade Kerstin om att se positivt på tillvaron och att del har förmågan att komma igen. Jag kände mig verkligen träffad!

En del dagar händer det mer andra mindre. Till synes är detta en dag det händer mindre, åtminstone för mig och här i Sverige. I Egypten händer det desto mera. Eftersom jag har sfinxen och pyramiderna som bakgrund på min dataskärm berättade jag för Alexander, barnbarnet, att jag faktiskt ridit kamel från pyramiderna till sfinxen. Jag berättade också om egyptiern som skulle fotografera mig med min kamera, jag visste ju hur tiggeribenägna de var men det kunde ju inte kosta något –trodde jag. Tills kamelrackarn reser sig upp – fy katten, vad höga de är. Jag fick som sagt rida kamel till sfinxen för ett nätt belopp av jag tror det var 50 dollar! Trösten var ju att jag skulle få fina kort. När jag kommer hem och framkallar korten – det var på den tiden man hade riktiga kort – fick jag se två kort med Egyptens blå himmel och i hörnet på det tredje fanns en pytteliten bild av mitt huvud.

Vi kollade också på korten. När man ser på foton befinner man sig ju i situationen som var då, när kortet togs. Som kortet med mina stora fötter. Det var bara fötterna kvar av en staty och sedan var jag fotograferad bakom med ”skarven” täckt.  Där var också fotot från Hatshepsuts terrastempel och bilden av en liten grabb i en lika liten båt på Nilen. Och kortet från flyget över Egypten där det syntes att Egypten någon gång i tiden haft stora floder med mindre bifloder. Nu vet jag ju inte om det var tillåtet att fotografera från flyget – det var det förmodligen inte – men det är väl preskriberat nu får jag hoppas.