IngridFredriksson

Lyckligt hemma igen efter en fantastisk konferens i San Rafael och sedan färja till San Francisco där jag cyklade över Golden Gate bron, men det var ganska vingligt. Det var väl jag som inte cyklat på åratal, cykeln som var ny för mig och sedan hyrde jag ju cykeln på Market Street, 45 min från bron, (sa man)!

Det gick till så att jag åkte Metro (tunnelbana) och vid biljettköpet stod en tjej som saknade en halv dollar till sin biljett, det fick hon av mig varpå hon frågade om hon kunde hjälpa mig med något.

När jag förklarade att jag ville cykla över bron hänvisade hon mig till uthyraren på Market Street. Men att cykla i San Francisco var inte så lätt! Jag försökte cykla på trottoaren, mellan träd och folk som gick. Inte lätt, men jag intalade mig att "det går bra". Och det gjorde det. Men var var bron?

När jag var på väg att ge upp dyker bron upp, långt borta. Det var bara att trampa på. Jag tänkte att jag får väl ta en bil tillbaka till hotellet. Men nu var det cykelväg! Jag trampade på och kom närmare och närmare. Slutligen var jag framme och cyklade upp på bron men det var jättemycket folk. Men allt eftersom glesnade det, så jag cyklade förbi första pelaren och den andra... ja hela bron.

Jag kunde ju ha cyklat vidare upp på höjden på andra sidan och tittat ut över Stilla havet också men mina vader sa att det räckte ändå. Jag fick ju i alla fall se Alcatraz, den berömda fängelseön som hyst de mest förhärdare fångarna.

Mitt tåg till Stockholm går i morron och där skall jag till Wennergren Center och kopiera min poster som jag skall ha med mig till konferensen i San Rafael. Sedan ligger jag över på Back Packers, vandrarhemmet, innan jag på tisdag morron tar Arlanda express och SAS-planet för byte i Newark, New York och vidare till San Francisco. Jag hoppas vädret är klart så jag kan se Golden Gate bron från luften. Flygtiderna hade ju ändrats så att jag kommer till San Francisco före klockan sju på kvällen.

Har jag nu allt med mig? Eller har jag glömt något? Det märks så småningom! Nu tar jag ingen Laptop med mig och jag vet inte hur det är med anslutningar där borta, om jag kan skicka någon blogg eller inte.  Jag beundrar Carl Bildt som reser över hela världen och skickar bloggar som ibland t o m blir censurerade.  Om 14 dagar skall jag i alla fall vara hemma igen och då lovar jag att jag har intressanta saker att berätta!

I torsdag kväll kom jag äntligen ut och sprang. Men jag blev skrämd av tio korpar varav det var två som kivades. Sen på en åker gick det inte mindre än fyra vuxna älgar. Det var bara att gratulera dem till att ha överlevt älgjakten som nu var avslutad här.

Jim Beichler e-mailade över sin uppsats- nu på 14 982 ord – klart godkänd. Richard Amoroso och Amit Goswami skulle ju också korta sina uppsatser  något. Jag skrev ut uppsatserna som skall med i boken och de vägde två kilo! Jag börjar förstå förlaget som ville ha det avkortat.

Sen skall jag ju ta tåget till Stockholm på måndag, men tåg nr 630 gick inte i dag i alla fall. Jag kollar med bussen. Ja, det gick en passande buss från Karlstad, men innan jag trycker ned betalknappen ringer jag SJ och frågar hur det blir till måndag.  Efter en timmes väntan fick jag reda på att det tåget skulle gå normalt på måndag. Då sparade jag en bussbiljett! En sparad slant är så god som en förtjänad, heter det ju.

I går var det kojakt hela dagen. I går morse när älgdrevet gick förbi blev korna skrämda av ropen och försvann ut i dimman och friheten. Vettskrämda. Vi trodde de skulle tas för älgar och bli skjutna. Först under kvällen fick vi in dem inom stängslet igen - med äpplen, kraftfoder och mycket lock och pock.

I morse ringde grannen och hade frossa igen. Tar en halv kopp med kaffe och springer dit. Jag kunde direkt konstatera att hon var inte lika dålig den här gången som förra gången då hon hade bakterier som gått ut i blodet via njurarna medfört början till blodförgiftning.

Men hon blev snabbt sämre. Ringde återbud till färdtjänsten som skulle ta henne till vårdcentralen  och ringde efter en ambulans i stället. Den här gången var det en tjej som pratade svenska! Inte dåligt! Ambulanspersonalen bestod av en av de trevliga flickorna, som varit med förra gången plus en manlig sjuksköterska. Tjejen körde så jag tröstade grannen med att ”nu får du herrsällskap”.

Nu börjar jag ju få resfeber också. Jag måste ju skicka en del mail, men de vaknar inte förrän kl tre, där borta i USA. Jag måste ju tala om för dem jag inte mailat till att jag nu har en publisher och be om ”signed release”, hur nu denna skall se ut för att det skall bli rätt. Jag får nog fråga förlaget om det också.

I USA – åtminstone i de västra delarna – är de nio timmar efter oss. Klockan tre, ungefär brukar de vakna och sedan är de igång tills åtminstone jag har lagt mig. Därför är det så spännande att se på morronen om jag har fått något mail – från någon ”publisher” eller så.

Mycket sent på torsdagskvällen fick jag ett mail från McFarland, en av USA s  ledande förläggare för skol- och referensböcker. De ville ha de två längsta avsnitten avkortade och inte ha med några bilder men accepterade jag detta skulle de skicka ett kontrakt. De ville också ha namnteckningar, en ”signed release”  från alla berörda som garanterade mig äganderätten till deras uppsatser.

I går blev det således full aktivitet med att maila till alla berörda  författare och meddela detta. Nu var det Amit Goswami och Richard Amoroso kvar med för långa kapitel.

När jag startade datorn  i morse var det ett mail från Amit Goswami. Inga problem, svarade han. Tack och lov, tänkte jag. Nu får vi se vad Richard Amoroso svarar. Vi skulle ju träfas på en konferens i Stockholm, en konferens som blev inställd, nu blir det i hans hemland Kalifornien i stället!

Sedan måste jag fixa min poster för utställningen i San Rafael. Det blir färre ”contributorer” med på listan nu och inga bilder. Vi får se vad jag hittar på!

Det lyckades inte speciellt bra med sorkfällan. Sorken tätade nämligen hålet före fällan! Detta upprepades två gånger innan jag gav upp och lät gasa rackaren. Men strömmingen har jag kvar och skall gräva ned i några sorkhål. Likaså vitlöken. Det påstås ju att sorkarna skyr lukten av rutten strömming och vitlök. Jag utgår från att någon rackare fortfarande lever.

Annars har jag fullt upp med mina böcker. Kom överens om utgivning på svenska av H₂O Bara vanligt vatten och Det finns ingen död – vårt liv går vidare. Böckerna kommer att vara klara och finnas med på bokmässan i Karlstad 27 och 28 november.

Jag har också fullt upp med Consciousness Through the Looking Glass där ett förlag i USA var ”mycket intresserade” men manuset var för långt och sedan skulle alla kapitel vara lika långa. Jag fick börja med att plocka bort en del författare som inte riktigt höll måttet plus att jag mailade till James Beichler och bad honom korta sitt kapitel. Inga problem!

I fjol hade Beichler varit på konferensen Sience and Nonduality i San Rafael så jag trodde jag skulle träffa honom där i år också. Men icke, han hade inte råd att åka! Han var också bekymrad över hur han skulle få råd åka till konferensen i Stockholm nästa år. Jag fick mig verkligen en tankeställare. En berömd professor i USA som inte har råd att åka på konferens! Förmodligen har det med konjunkturen att göra och USA har det ekonomiskt tufft fortfarande. Jag har på mitt skrivbord en liten bok om amerikansk visdom – tryckt i Kina! Allt görs tydligen i Kina och importeras till USA. Arbetstillfällen har successivt flyttats från USA – och därmed kapitalet!

Brittsommar! Men det skall egentligen vara den 7 oktober när Birgitta har namnsdag. Ja, det gör inget alls att brittsommarn börjar litet tidigare, den kan få hålla på längre också.

Sorken som åt av rötterna på mitt Ingrid Marieträd har nu tagit blomsängarna i besittning. Men det var enkelt att plantera lökar för jorden var verkligen bearbetad. Nu kan det ju tyckas litet dumt att stoppa ned mat åt den men jag fick i alla fall motorsågsavgaser ned i backen. Röken kom upp i andra hål längre bort.

Men sedan trampade jag ned i ett hål mellan blomsängarna. Nästa dag var det fyllt med uppluckrad jord – underifrån. Alltså var sorkrackaren i livet fortfarande. Vad gör man? Jo, jag köpte en sorkfälla och gillrade med morot och äpplebitar. De är ju vegetarianer de små liven. Nu har jag en välvd hink över hålet och väntar på att fällan skall slå igen. Kommer det att lyckas?

Oj, vad veckorna går! Och ingen dag är den andra lik. I torsdags hade jag födelsedagskalas för dottern och i går ringde grannfrun och var dålig.  Hon hade varit på vårdcentralen dagen innan och fått medicin för urinvägsinfektion, hon brukar normalt inte bli så dålig av det. Men i går hade hon frossa och ont i kroppen samt kräkningar och diarré. Hon hade precis samma symptom nu som för några månader sedan då jag också ringde efter ambulans och hon blev inlagd i en vecka. Jag ringde ambulansen och fick tala med rådgivningen – en människa som pratade skånska. Jag fattade inte vad hon sade annat än att hon skulle skicka en ambulans.

Ambulansflickorna visste inte om de skulle åka till Arvika eller Karlstad. Nu blev det tydligen Karlstad där de har en infektionsavdelning. Grannen hade bakterier i blodet och höll på att få blodförgiftning.

En av hennes söner var hemma och hade försökt ringa ambulansen dagen innan men ingen hade kommit. Var det språkförbistring – eller? Som värmlänning tycker man nog att det vore bra om rådgivningen för Värmland  pratade svenska eller ännu bättre -  värmländska.