IngridFredriksson

Ja, dagarna går allt fortare och fortare, denna vackra vår. Men nu är jag i alla fall klar med deklarationerna och i dag har jag varit på begravning efter en före detta granne. Det är ett tillfälle man träffar människor man inte sett på ett tag. Och nästan alla hade blivit äldre. Konstigt, själv känner man sig ju inte ett dugg äldre än för 20 år sedan.

Solist i kyrkan var vår populäre lanthandlare som dessutom är konferencier när det är någon tillställning i kommunen. En del kan då allting!

Själv får jag packa min väska för på söndag åker jag till Stockholm för att vara med på Toward a Science of Consciousness. Men mina vänner har klagat på att Sverige är så dyrt och det är klart att kronan blir bara starkare och starkare gentemot både dollar och euro. Vi märker det ju inte så mycket men en amerikansk professor, en medförfattare i min bok om Consciousness, hade inte råd att åka till konferensen i Stockholm.

Det vackra vårvädret kommer inte att fortsätta vara lika vackert heller. Hoppas människorna från Tucson har extra tröjor med sig och paraplyer för det kommer nog att behövas till veckan. Själv kan man ju vara ganska nöjd med vädret för att sitta inomhus hela dagarna när det är vackert vårväder är inte så kul, men jag tycker som sagt litet synd om våra gäster. Hoppas i alla fall det blir en givande konferens!

I dag var det premiär för att springa till Guldgruvan. Ja, den verkliga premiären var i förrgår när jag sprang till Bäcken för första gången i år! Det har varit ett långt uppehåll denna vinter, snön kom ju så tidigt, det var ju snö här hemma medan jag var i San Francisco fick jag höra. Snön och isen på grusvägen har legat länge också och sedan blir det litet lerigt och tungsprunget. Men nu är det i alla fall vår!

I går gick sjön upp och i morse när jag satt på ljugarbänken med morronkaffet hördes lommens välkända ljud. Annars är det mest trasten, spillkråkan, duvorna och finkarna som håller koncert.

Tigra var med och lekte i det torra gräset och sorkhålen. Men det är förvånansvärt litet lökväxter.

Jag som satte så många tulpanlökar i höstas. Vi får hoppas att de smakade bra!

Jag såg i alla fall snödroppar bakom en hundgård när jag sprang och mellan benen på hunden ligger en stor svart katt. På hemvägen satt han på kanten till hundgården. Ja, göra sig besvär att klättra över stängslet för att gosa med hunden var inte dåligt. Det är ingen vanlig hund och katthistoria inte.

Sedan kom den där underbara doften igen.  Är det vitsippor som blommar eller vad är det? Eller är det av virkeshögarna det doftar? Nja, det luktar ju kåda från dem, men denna lätta härliga doft. Vad kan det vara?

Vårsol och ljus. Vad härligt, även om det blåser från Nifelhem, ett ställe inte så långt från köldens värld. Korna ligger och vilar middag under björkarna, de behöver inte bokföra för momsen de inte! Men vi människor har det allt rätt bra i alla fall. Åtminstone i Sverige, långt från jordbävningar och långt från norra och nordvästra Afrika. Och dessutom är det vår!

Jag mailade de sista svaren på frågorna från förläggaren så nu var det bara lugnt, fick jag till svar. Det känns faktiskt jättebra! Nu väntar jag bara på besked när boken om Consciousness kommer ut. Sedan har Livsenergi min bok Det finns ingen död med i sitt utskick nu. Sånt tycker jag är jätteroligt. Jag är nog litet dålig på att marknadsföra mina böcker. Andra författare lyckas betydligt bättre med detta.

Jag tittar ut genom det ostädade fönstret och ser hur lillkalven står och diar mamma Mathilda, efteråt lägger de sig och vilar middag igen. Ingen dum idé…  

Det är allt skönt att vara hemma igen!  Snön har försvunnit på några dagar medan jag varit borta. Ja, jag var ju på Harmonimässan i Stockholm och skulle sälja böcker. Jättetrevligt att träffa folk och mina författarvänner i förlaget Siljans Måsar! Och jag måste verkligen beundra Signe Ohlsson, som skrivit boken Min Väg in i en ny Tidsålder. Vilken försäljare hon var också! När jag kom med min bok Det finns ingen död slog publiken bara ifrån sig och sa: ”klart det inte gör”.  Ja, men jag har de vetenskapliga bevisen, sa jag. ”Vi behöver inga bevis”, blev svaret. Det är jätteskönt att det finns sådana människor! Vi vanliga brukar vilja ha bevis för allting.

Men jag måste berätta vad jag gjorde på lördagen. Jag skrev högskoleprovet! Varför? Jag har ju läst folkhälsovetenskap där det krävdes 80 högskolepoäng för att komma in. Men det var några år sedan nu. Sedan har jag haft en stroke, men jag klarade mig för jag var så ung sa läkarna. Men nu ville jag i alla fall kolla om jag hängde med. Och det gjorde jag!  Min svärdotter och jag skrev provet i Åmål och sedan skulle ju tåget mot Karlstad och Stockholm vara ersatt med en buss, som skulle gå 16.10 alltså den tid provet slutade. Och den hade givetvis gått, från Säffle också. Men, i Grums står det en buss som skulle till Karlstad. Jag fick vänta en stund på järnvägsstationen men under tiden gick jag in på deras dator och kollade facit till högskoleprovet. Just som jag var klar var tiden jag betalat för ute och tåget kom också.

Så det blev Stockholm. Sent på kvällen var jag framme och efter att ha kollat på datorn där också kom jag slutligen i säng, men då var det nog redan söndag. Det tar litet tid att åka. Hem åkte jag buss till Årjäng och det tar sex timmar! Om man hade satt sig på flyget hade man ju nästan varit i New York på samma tid!