IngridFredriksson

Vackert vårväder i dag. Snödrivorna har försvunnit och isen på sjön har smält medan jag varit i Arizona. Men planet gick inte över där jag bor utan tog en nordligare rutt. Min son och min bror följde det på sina dataskärmar och det hade mycket riktigt gått över norra Värmland, norr om Oslo och Bergen. Sedan flög det över Island och södra Grönland innan det gick ner för landning i Chicago.

Men det är klart, det blir ju en kortare flygsträcka ju längre norr man flyger. Jorden är ju rund… Därför var det nog inte så konstigt att det gick på 64 – 65 breddgraden. Här ligger vi ju på 59 – 60. Oslo ligger på 60 nordlig bredd.

Nu fick jag i alla fall flyga från Chicago till Dallas i klart väder och med dagsljus. Jag var mycket tacksam över min fönsterplats. Nu kunde jag se jordbrukslandskapet under mig – hela vägen var det jordbruk, indelade i jämna fyrkanter.

Efter Dallas blev det litet mer ojämnt, med gröna cirklar. Det är de bevattnade områdena som syns på detta sätt från ovan. Och så kom ju utlöparen från Klippiga Bergen, 9000 fot, sades det, ung. 3000 m. Jag tyckte att kaktustopparna snuddade planet när vi var framme i Tucson och skulle gå ner för landning. Men det var nog marginaler. Underbart att vara i Tucson!

För närvarande sliter jag med litet jet-leg och massor av deklarationer. Jag måste nog säga återbud till Tillväxtverkets inbjudan för kvinnliga ambassadörer den 29 april. Knepig dag egentligen. Har inte kvinnliga företagare pappersjobb och deklarationer att sköta?

Så var vi då hemma igen från en fantastisk konferensresa till Tucson i Arizona. Men länge var det ovisst om hemresan kunde bli av p g a  askmolnet från Island, som orsakat 100 000 inställda flyg. Men vi trodde hela tiden att SAS skulle flyga hem från Chicago och det gjorde de, men lämnade öppet om landningen skulle ske i Stockholm eller på Gardermoen i Oslo. Det blev Gardermoen. Ungefär kvart över sju på onsdagsmorgonen landade vi i ett snöigt Oslo. Hu, vad kallt! Vi var ju vana vid mer än svensk högsommarvärme. Men klockan åtta skulle det gå bussar till Arlanda utlovade piloten. Vad bra, då behövde vi ju inte åka till Stockholm och sedan tillbaka till Värmland.

Fy katten vad jag frös! Ännu värre var det för damen framför oss i kön, barbent och med sandaler på fötterna. Vi passade hennes bagage medan hon gick in och tog på sig ett par framplockade strumpbyxor.

Klockan var väl nio innan den första bussen kom. Och den skulle inte köra E 18 utan vägen över Arvika och inte skulle den stanna heller. Då beslöt vi att ta den vanliga Swebus från Oslo till Årjäng, men morronturen hade ju redan hunnit gå då så vi fick vänta till kl 13 efter att ha åkt flygbussen in till busstationen i Oslo. På bussen hem satt jag bredvid en dam som kom från Portugal, hon hade åkt taxi från flygplatsen in till Oslo, kostnad cirka 2000 kronor!

De kan allt ta betalt norrmännen och inte är det så väl beställt med servicen heller.  Men jag måste  ge SAS en eloge för god mat och trevlig personal och för att de plikttroget kör sina turer.  -Vi är i alla fall i Skandinavien, som piloten sa när han ursäktade landningsplatsen. Och inte tar SAS  ut extra avgift för toalettbesök heller, som en del lågprisflyg gör. Kvalitet är nog värd sitt pris, åtminstone när man flyger!

En skogsduva hoade med sitt kusliga läte när jag intog morronkaffet på ljugarbänken. Strax därefter kom spillkråkans högljudda hamrande på en lönn just bakom mig. Vilka krafter de har i sina näbb.

Jag skyndade mig med kaffet för i dag skulle jag ut och jogga. Jag joggade i söndags också och då gick det riktigt bra men i dag tog det längre tid. Kanske berodde det på att jag tittade på  ett par tranor som dansade på åkern bredvid vägen. Sen var det en duvflock och kråkorna i kråknästet  hade sällskap med två kanadagäss i dag.

 Ja, jag får passa på nu för nästa vecka är jag i Tucson på konferens och då blir det inte så mycket tid att springa. Jean Burns mailade sin artikel THE ACTION OF THE MIND  veckan före påsk, så nu är jag nästan klar med boken. Jag sammanställde det sista för utställningen i går och jag kände mig verkligen glad över alla som bidragit till min bok. Jag presenterar dem alla med foto, namn och titel på deras artikel. Tänka sig Edgar Mitchell, Russel Targ, Richard Amoroso, Susan Blackmore, Amit Goswami  och vår svenske Göran Grip inte att förglömma . Jag har 16 medförfattare – de flesta välkända en del berömda.  En del av dessa kommer jag att träffa på konferensen i Tucson. Jag ser verkligen fram mot detta.

 Så blir det ingen blogg i morgon är det för att jag inte hinner – jag åker på fredag morron först till Årjäng, sedan buss till Stockholm där vi (min dotter skall med) ligger över. På lördagmorron  blir det Arlanda Express och SAS-flyget direkt till Chicago. Jag kommer förmodligen att flyga över där jag bor, jag hoppas på fönsterplats och klart väder. Men jag är inte lika duktig som Carl Bildt, han bloggar var han än är över hela världen, det gör inte jag,  utan jag gör ett uppehåll till den 22 april, när jag är hemma igen.