IngridFredriksson

I dag är det årets sista dag och decenniets sista dag. Då kommer givetvis tankarna tillbaka på året och åren som gått. Jag kommer i håg för tio år sedan hur landstinget fasade för vad som skulle hända vid sekelskiftet, då alla fyra siffrorna i årtalet skulle bytas. Skulle systemen braka ihop – eller? Ingenting hände – tack och väl! Jag kommer också ihåg när jag var i Egypten i november 1999 och snön över Stockholm när vi återvände hem. Hur vi besökte pyramiderna, kungens kammare och drottningens kammare. Väl utanför pyramiden kommer en man och erbjöd sig att ta ett kort av mig med min kamera. Det kunde han väl få. Hans kamel låg på marken och jag uppmanades att gå upp på denne för kortets skull. Men, så reser kamelen sig plötsligt! Och jag sitter högt uppe på dess rygg. Nåja, jag fick rida kamel från pyramiderna till sfinxen och det var ju en upplevelse i sig. Men jag var litet skärrad så jag kom mig inte för med att pruta utan åkturen kostade 50 USA $ ! Jag tröstade mig i alla fall med att jag skulle få fina foton. Två kort med Egyptens blå himmel, i hörnet på det tredje översta delen på mitt huvud! Ja ,det har varit ett händelserikt decennium och år! Ett decennium då min kära mamma gått bort - eller gått vidare. Kloka, kvicka Mamma! Om alla hade ordnat så väl med sina tillgångar medan de levde skulle det bli mindre arvstvister. I januari hade jag mailtrafik Karl Pribram. Einstein hade ju en diskussionspartner, David Bohm, som i sin tur hade en diskussionspartner Karl Pribram. Karl Pribram är en av de första att beskriva hologrammet. “Neither Dennis Gabor, David Bohm or I think (thought) of the Universe as a hologram. The holographic arrangement is an enfolded (implicate) background for the space- time universe we navigate. It is a potential reality rather than the experienced reality that we navigate”, sade Karl Pribram i ett mail i januari 2009. Så var jag då inbjuden talare i Hong Kong I juni. Det gick bra! Jag talade om min bok, ”Det finns ingen död” – Vårt liv går vidare”, där jag försöker ta fram de rent vetenskapliga bevisen för detta. Jag tar också upp den nu pågående AWARE- studien initierad av FN. Jag vann ju en resa till Bryssel i SKL:s monter på bokmässan i fjol. (Jag kunde kanske litet om kommuner och landsting). Det blev en jättetrevlig resa. När jag sedan var på bokmässan i Karlstad ringde någon och frågade om jag tänkte komma till Karlstad på Selma-dagen. Nej, det hade jag inte tänkt. –Då kommer vi och hämtar dig, sa hon. Jag blev alltså utsedd till årets Selma! Jätteroligt! Nu går vi mot ett nytt decennium och jag känner stor tacksamhet för det år som gått. Från hjärtat vill jag önska er alla Ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Ja, nu fick vi i alla fall en riktigt vit jul. Det blir aldrig så där svenskt lagom ens när det blir vinter. En före detta granne, en norrman, ringde från Årjäng och tog sig inte ut ur huset på grund av snön. Han kunde ju ta en taxi ut och handla men då fick han inte Sorro (hunden) med sig. Yngste sonen, bonden, fick ploga snö i nästan två dygn. Han var hemma och tankade traktorn några gånger för att sedan åka igen. Men han var inte ensam i år utan hade sällskap med engelsmannen, han som brukar rätta mina mail till övriga världen. Inte hade de tid för mat inte, men sonen förklarade att han hade kaka med sig. (Jag välsignade min julklapp till honom, hembakad värmlandskaka). Den andra traktoren som han hade utrustat för snöröjning gick kopplíngen sönder i på julaftonen, så den måste tas på en trailer till verkstaden efter helgen. Dottern skottade fram sin bil och åkte i väg. Varningstriangeln för halka hade bara lyst en enda gång, sa hon sedan. Det var ju gott och väl det. Och vi har fått strömmen tillbaka också, men den var allt borta i rätt många timmar, så vi fick plocka ned tomtarna, ljusen och enriset från vedspisen och elda i den. Enda saken som inte höll var ett ljus i form av en tomte, som smalt ut över duken. Sedan vet jag inte, jag tycker det har blivit färre fladdermöss om sommaren, Bor de i muren och blir grillade när vi kokar skinkan och när det är strömavbrott?

Så var då Köpenhamnsmötet formellt avslutat - men de 193 länderna som skulle vara överens har nog gemesamt fått något att tänka på alla utifrån sin kultur och sina förutsättningar. Man kan nog inte, som våra huvudsakligen västerländska miljötalesmän säga att mötet var ett totalt misslyckande. I Kina är miljön av underordnad roll - viktigast är tillväxten. Men den dag vi alla frågar efter miljövänliga bilar kommer Kina att tillverka dessa. Och de icke demokratiskt valda ledarna, i huvudsak från kol- och oljeproducerande länder, kanske även de får ge med sig. Men det tar litet tid - tid som jorden egentligen har. Men jag är ändå beredd att hålla med USAs president, som talade positivt om mötet. Det är ju så viktigt vad vi tycker och tänker om en sak. "The Power of Thought" heter en av mina böcker som säljs på Amazon.com. Saabs öde är bara att beklaga. De borde nog ha börjat tillverka bilar som inte släppte koldioxid för tio år sedan. I stället såldes de till den stora biltillverkaren "over there", som inte var så intresserad av miljön - inte då i alla fall. Och så gick det som det gick. På 80-talet var det många amerikaner som hade haft en Saab. Men vad hjälper det för framtiden? Om man nu inte tror som Wibjörn Karlén, att klimatförändringarna inte alls är orsakade av människan utan naturliga cykler i ett längre perspektiv. Jag har skrivit om Wibjörn Karlén också i boken "Energi".

Oh, vad härligt, solsken på gnistrande iskristaller! Det är nog bra att det är milt, men det blir ju betydligt ljusare när solen kommer fram i åtminstone några få timmar. Jag har ju slutet på bokföringen kvar till i dag. Jag kollade på momsdeklarationen att den var daterad till 14 december. Det innebar ju att jag inte gjorde det klart före helgen. Varför måste det alltid vara i sista minuten? Sen när jag tittade på böcker på nätet kom jag på att jag fått ett bokpresentkort tillsammans med julkortet från Maud Olofsson och tacket från Tillväxtverket för att jag varit ambassadör för kvinnors företagande. Det var bara det att det var borta. Jag gick igenom mina papper (alla högar är inte julstädade ännu) och hittade det slutligen på skrivbordet. Det var ju några böcker jag skulle ha, en om företagande, en om den indiska kvinnan som kom ihåg sitt tidigare liv, författarkortleken verkade intressant och ännu bättre, Stenar ,Kristaller och mineraler. Det var allt en riktig ”ge bort bok” det, 479 kr kostade den. Den får det bli! Men bokpresentkortet jag fått var ett pocketogram, så det var bara pocketböcker med där. Jag valde mellan Obamas bok och ”Gistan”, vad som får en idé att sprida som en epidemi över hela världen. Det blir nog spännande att läsa om.

I dag fick jag mail från Susan Blackmore, som förklarade att hon fått ett återfall i sin sjukdom, så jag skulle få vänta litet längre på hennes nya inlägg i boken. Jag fick också ett mail från Giuseppe Vitiello som bad om ursäkt för dröjsmålet med svaret - det var i juli jag mailade honom. Han ville dock gärna bidra i min bok - om det gick bra, men först i juli kunde han vara klar. Han hade problem med dead-lines, sa han. Jag tror honom faktiskt... Giuseppe, det var han som sa "att allt beror på vattnet". Och mycket ligger med all sannolikhet i just detta. Bara vanligt vatten är inte precis "bara vanligt". Hade det inte just den specifika sammansättning och de egenskaper det har skulle vi inte kunna leva här på jorden. Det är också mycket små marginaler det hänger på. I går var jag bagare. Jag bakade 60 st värmlandskakor, stora runda matbrödskakor med hål i. Ja, "hålen" åt yngste sonen upp till kvällsmat när han var här och hämtade 30 kakor (en del av hans julklapp) och konstaterade att tre påsar specialmjöl, rågmjöl och nio liter mjölk hade det gått åt. Dessutom åtta hekto jäst. Det går åt en del till "hembrända julklappar".

Ber om överseende, de senaste bloggarna har ju varit skrivna i ett stycke. Ja jag har inte skrivit dem så, utan det har blivit på det viset när jag lagt in dem. Blir det så nu också? I går kväll fick jag frågan om jag inte hade försökt ersätta solljuset med att tända andra ljus. Jag svarade att givetvis hade jag gjort detta, men det blev liksom inte samma sak och så förklarade jag att i Arizona (där han som frågade satt) har de 350 soldagar/år medan vi haft en (kort )soldag på hela november. I svaret jag fick möttes jag av förståelse. Hans mor kom från Nederländerna och hade alltid önskat mera sol. Sen fick jag förslaget att avsätta tid för en resa till Italien. Ja, det kanske man borde göra. Det är bara det att vid den här tiden på året är det som mest att göra. Så har jag ju min webb-kurs. I denna fick jag också godkänt på mitt svar om medvetande. Great! I dag sprang jag faktiskt, ja sprang och sprang - det tog alldeles för lång tid i dag, men det gick i alla fall trots att jag haft en besvärlig hosta de senaste veckorna. Jag såg inga älgar eller rådjur i dag men kråkor i mängd satt i träden exakt där de brukar. Vad lever de egentligen av på vintern? Vi människor här i Sverige skall nog inte klaga egentligen. Vi har mat såväl sommar som vinter.

I dag har jag julstädat några pappershögar. Ja, jag är nog litet slarvig för jag hinner inte med att sortera upp alla papper under året, men till jul får det bli! Då får man en återblick på året som gått. Jag känner fortfarande sorg efter Truls, den kastrerade hankatten som fick "gubbsjuka" och måste avlivas på dymmelonsdagen - onsdagen i påskveckan. Nu skall jag tala om något jag inte vågar berätta för någon. Jag tyckte att jag såg Truls där han brukade sitta och på natten kände jag hans fotavtryck, men nu har det gått ett tag sedan han hörde av sig. Sista gången var när jag låg över i Stockholm. Då kände jag väldigt tydligt hur han gick runt på täcket. Och i det rummet fanns ju minsann ingen katt. Hur tokig får man bli egentligen? Sedan är det älgpappper, vägpapper, minnen från Hongkong resan och en karta över Bryssel. Vad jag saknade i Bryssel var just en karta över staden! Nu kom den fram. Jag sorterar också upp mailsvaren från författarna som deltar i "Conscious - Forever" och deras bidrag har jag redan samlade i en hög. Barnboken med egna teckningar ligger också här. Ja, det blir en revy över året som gått. Sedan har jag varit inne och svarat på webb-kursen från Arizona, som jag är med i. Förra lördagen Hade jag fått svar från Jeffery, som önskade mig välkommen till en alltid solig grupp. Det lät härligt. Men då hade jag ju skickat en hälsning från det mörka Sverige. Men snart, snart går vi mot ljusare tider!

Nu är jag tillbaka på blogg.se. Detta tack vare Allers Tomtekalender, som visade vägen. Jag har ju en blogg på min hemsida www.ingridfredriksson.com och hade glömt bort hur man tog sig in på denna blogg,(ja,jag är litet korkad ibland)! Nu har det varit ett par ljusa dagar - men korta! Nu har det ju också blivit minusgrader, så morronkaffet får intagas inomhus. Nu har det ju varit Försäkringskassan som varit "i ropet". Med all rätt! Det går inte att lagstifta om att fifflarna skall klämmas åt utan att det drabbar stackars oskyldiga. Och reglerna tolkas tydligen helt fyrkantigt. Det går inte att tolka regler så för alla människor är olika. Arbetsgivare som verkligen ställer upp för sina sjuka anställda som sedan skall tvingas söka ny heltidsanställning. Står det inte i utskrivet sjukintyget hur lång tid man har kvar att leva drabbas man av detta! Att skriva hur lång tid någon har kvar skulle ju verkligen vara ett tjänstefel! Detta skulle ju bli självuppfyllande och patienten skulle inte ha en chans att leva längre. Så fungerar nämligen "tankens kraft". Likadant med utbrändhet (utmattningsdepression kallas det). Min son hade herpesencephalit (inflammation i hjärnan). Cirkluationsproblem tillstötte - han var i princip döende. Vad som räddade honom - är jag övertygad om - var kamraternas och läkarens böner. Två av tre ord var borta, men han avslutade skolan och arbetade i vårt företag tills han insjuknade. Han var sjuk i ett år innan han blev sjukskriven. I fjol sommar utreddes han igen och ville då börja arbetspröva. Han fick 25 procent och detta var max. vad han orkade med. När han skulle gå upp i tid blev han sämre och fick gå ned igen. "Han får absolut inte arbeta mera", sa Fk:s läkare. Nu är Försäkringskassan på gång igen. Han skall upp i halvtid. Något som han inte klarar. Var finns behandlingen och rehabiliteringen? Han är extremt ljudkänslig, får epilepsikänningar efter ett arbetspass och har svårt att sova på natten. Vad i fridens namn skall han göra?