Välfärd mätt i tåg?
Inte så konstigt att japaner upplever att de kommit tillbaka till andra världskriget när de åker svenska tåg. I Schweiz, som har världens högst belägna järnväg, var tågen moderna, oklanderligt rena och kom på sekunden. I Hongkong var det likadant och San Francisco också.
Tåget från flygplatsen i New Delhi var glänsande nytt medan övriga tåg i Indien var ungefär som här i Sverige. Dock var spåren bättre, för där gick järnvägsarbetarna med korpar och fixade det ena och det andra medan grisarna bökade i dikena.
Förr sa man ju ”går som tåget” eller ”säkert som ett brev på posten”. Det kan vi glömma, eller hur Post Nord?
Varför jag skriver om tåg är för att jag varit en tur till Uppsala, som var lika novembergrått som här. Tåget var en halvtimma försenat på väg till Stockholm, men det gjorde ju inget, för sammanträdet var först nästa dag. Men när jag gick mellan vagnarna svajade det betydligt både i sidled och upp och mer. Skulle det spåra ur, eller? Det gick bra den här gången men säger en hel del om kvaliteten på spåren. Man kanske behövde några indier med korpar för att rätta till det?
Några km innan Karlstad fylldes vagnen av rök. Jag har litet respekt för buss- och tågbränder, så jag fick fort på mig kappan och vi beordrades att lämna vagnen. Och där blev vi stående… När vi till slut kom till Karlstad blev det full aktivitet på att beställa taxi åt alla som skulle vidare.
Av skadan blir man vis men inte rik, heter det så denna gång hade jag köpt biljett till Årjäng, fastän det inte går tåg längre än till Karlstad. Jag hade ju varit med om det tidigare då alla andra fick taxi och jag fick ringa min bror.
Kvaliteten på ett lands järnvägar säger en hel del om välståndet i landet. Visserligen är vi ett stort och glesbefolkat land, men tågen mellan Oslo och Stockholm skall väl ändå fungera? Och vagnarna ser ut som på 1960-talet. Samtidigt pratas det om höghastighetståg. Kanske vore det bättre med tåg som gick som tåget?
