Östra Silen och mammas sista andetag
Storsjön fick allt lägga sig till slut, men först i kylan natt till onsdag. Bilden är från i tisdags.
Nu var det plötsligt februari, februari som är en kort månad och det blir ljusare och ljusare. Men i dag är det precis samma vinter och snöoväder som det var under mammas sista vecka för nästan exakt 13 år sedan.
Jag kände på mig att vi skulle hälsa på mamma sista helgen, tillsammans med datasonen, för honom gillade hon skarpt. Min bror ringde sent en kväll i början på veckan, han hade sagt god natt till mamma för att gå ut till sig, men då sparkade hon så konstigt och var plötsligt inte längre kontaktbar.
Jag packade ihop mina saker på mitt hyrda rum, vi skulle ju ha landstingsgrupp på morronen så jag var i Karlstad och var före mamma på CSK när ambulansen kom in. En kraftig stroke, det klarar hon inte, sa en kvinnlig läkare uppriktigt, och kramade mig medan andra pratade runt. Mamma fick morfin som inte förkortar livet, men väl döendet som skede, har jag lärt mig.
På nätterna vilade jag på två stolar. Klockan fyra på natten ser jag tre änglar stå i hörnet på rummet. De såg så gammaldags ut, som från tiden för hennes födelse… De spred frid och ett stort lugn i rummet.
Jag måste ha slumrat till men vaknade när mamma slutade andas. Väntade på nästa andetag, men det kom inget mera… En sköterska kom in och frågade ”brukar hon göra så långa andningsuppehåll”?
Detta intresserar väl ingen men tankarna kom i mitt huvud nu när en moster fått en stroke. Just som jag skulle ringa till henne efter skidorna på TV, ringer min bror och talar om att hon var i Karlstad. Och då kommer minnena förstås tillbaka…
