Litet mager om bena...
Jag är litet mager om bena, tillika om armar och hals… Det är vad jag tänker när jag går förbi Nils Ferlin vid Clara kyrka. Men denna gång var det något som drog mig in i kyrkan, och vad får jag se om inte två änglar på var sin sida om altartavlan.
En dam kom och hälsade och presenterade sig som diakonissa i församlingen. Vi pratade den goda atmosfären i kyrkan och hon hörde att jag var värmländska. Själv var hon från Säffle och hade bott några år i på Carl Ugglas gata i Svaneholm, några km från mitt barndomshem.
Det var nästan som när jag väntade på flyget från Los Angeles till Tucson och en dam pratade högljutt i telefonen på bästa svenska. Det är vid sådana tillfällen man kommer på att världen är allt bra liten ändå. Och så har jag lärt mig att man skall aldrig säga något ofördelaktigt om någon på svenska oavsett var man än är.
