Vart tog tryggheten vägen?
Hemkommen från ett snöigt Uppsala och en lika snöig hufvudstad njuter jag av vårvintersolen och korpens rop. Sverige har ju aldrig varit tryggare, heter det. Men en sak har gått förlorad, nämligen tryggheten och tilliten. Nu är jag rädd att tågen, tunnelbanan eller centralstationen skall vara bombhotade. Jag håller ögon öppna åt alla håll. Håller mig på tryggt avstånd från gänget med marockanska pojkar. I Helsingfors gick jag ensam genom stan sena kvällar. Jag kände trygghet, för där fanns ju bara finnar som drack öl på uteserveringar… Det närmaste man kunde komma tiggare var två personer som sålde liljekonvaljer på gatan.
Många av 1980 och 90 talets invandrare har startat pizzerior eller skomakerier och nyckelbutiker. På min rymliga väska, inköpt efter skinnväskan som blev snodd i Kungsträdgården, hade dragkedjan till facket där jag brukar ha plånboken gått sönder. Den lagades i skomakeriet i Tunnelbanan liksom fickan på lilla resväskan inköpt på Femte Avenyn. Jo, det låter lyxigt, men det är det inte alls. Jag hade ”fått för mycket” handbagage i San Francisco och så fick jag vänta på SAS planet i New York en hel dag som spenderades med buss till Byrons park, Times Square och Empire State Building. Då passade jag på att köpa en kabinväska i stället för den polska dokumentportföljen vars handtag började säga upp.
Annars är Sverige tudelat, som torget i Uppsala med den gamla fina byggnaden och Åhle´ns rostfria byggnad. Det var väsen om byggnaden redan för 40 år sedan, när den hette Tempo och hade en udda fasad med stora runda hål. Nu var fasaden ombyggd och påminner om en tvättmaskinstrumma.
Samma känsla får man nu när det sägs att Sverige aldrig varit tryggare. Jag litar inte längre på vad som sägs i TV eller på vad som skrivs i tidningarna. Jag har förlorat tilliten. Det känns olycksbådande som korpen och jag säger som Elisabet Höglund ”Jag vill ha tillbaka det fina, trygga Sverige som vi hade förut, där kvinnor kunde gå ut på stan utan att riskera att bli våldtagna och där unga pojkar inte blir avrättade med maskingevär när de står och väntar på bussen”.
Många av 1980 och 90 talets invandrare har startat pizzerior eller skomakerier och nyckelbutiker. På min rymliga väska, inköpt efter skinnväskan som blev snodd i Kungsträdgården, hade dragkedjan till facket där jag brukar ha plånboken gått sönder. Den lagades i skomakeriet i Tunnelbanan liksom fickan på lilla resväskan inköpt på Femte Avenyn. Jo, det låter lyxigt, men det är det inte alls. Jag hade ”fått för mycket” handbagage i San Francisco och så fick jag vänta på SAS planet i New York en hel dag som spenderades med buss till Byrons park, Times Square och Empire State Building. Då passade jag på att köpa en kabinväska i stället för den polska dokumentportföljen vars handtag började säga upp.
Annars är Sverige tudelat, som torget i Uppsala med den gamla fina byggnaden och Åhle´ns rostfria byggnad. Det var väsen om byggnaden redan för 40 år sedan, när den hette Tempo och hade en udda fasad med stora runda hål. Nu var fasaden ombyggd och påminner om en tvättmaskinstrumma.
Samma känsla får man nu när det sägs att Sverige aldrig varit tryggare. Jag litar inte längre på vad som sägs i TV eller på vad som skrivs i tidningarna. Jag har förlorat tilliten. Det känns olycksbådande som korpen och jag säger som Elisabet Höglund ”Jag vill ha tillbaka det fina, trygga Sverige som vi hade förut, där kvinnor kunde gå ut på stan utan att riskera att bli våldtagna och där unga pojkar inte blir avrättade med maskingevär när de står och väntar på bussen”.
Kommentarer
Trackback
