IngridFredriksson

I dag fick mina lata ben litet motion. Ja, jag kom äntligen iväg på 11 km rondan. Grusvägen var rätt torr och fin och inga älgar var heller ute, för att nu inte tala om vargar… Däremot var det fåglarnas afton, i pölen på åkern där det förra gången var två svanar var det nu två par änder. Ett par kanadagäss stod och tittade på mig medan tranparet skränande lyfte och flög förmodligen till nästa åker.
Det verkade som om lättjan skulle släppa något… Jag springer ju inte på vintern, men nu är det länge sedan jag kunde skylla på snö och is. Jo, snö låg kvar i dikena efter senaste plogningen. Men det kändes att det var vår! Och dagarna har blivit så långa, ja idag blev det en hel timme längre… På hösten blir ju dagarna kortare och kortare och till sist måste man springa iväg mitt på eftermiddagen om man skall hinna före mörkret. Och så när sommartiden upphör blir det ju "natta direkt".
Men jag känner mig så nöjd… även om jag inte borde vara nöjd med den tid det tog. Men det är endorfinerna, de kroppsegna morfinerna som gör det. Det är minsann inte så dumt med litet knark i alla fall, åtminstone inte om man låter kroppen själv skapa det!
Och på kaktusen blir jag inte riktigt klok… den blommar i november och sedan blommar den till påsk. Är de en novemberkaktus eller en påskkaktus? Eller är det både - och? Rätt fin är den i alla fall både i november och nu. Och i november får man ju tänka på " Den vår de svage kallar höst!"