Riksgräns, Göta- och Svea rike
Till sist kom även jag ut i skogen för att plocka blåbär. Något försenad blev jag redan när jag startade och när jag äntligen kom fram till skogen var det inte den skog jag kände sedan förr. Vad mycket vatten det var överallt. Hjulspåren var ju floder och allt gräs sedan… Slätthygget var inte precis slätt det heller…
Äntligen kom jag fram! Men då hade jag redan en plockare full, som jag för säkerhets skull plockat på vägen dit. Men där fanns bären. Jag kunde gå på knäna och plocka. Jag tackade naturen för gåvorna och genast var det ännu mer. Och det var ju inte så dumt att ha tagit svarta byxor på sig… Blåbärsfläckarna syntes inte…
Men klockan gick fort… Och till slut fick jag plocka ihop mina tillhörigheter och börja min mödosamma väg tillbaka. Jag hann inte ens gå upp och njuta av utsikten på berget i närheten. Därifrån skall man ju se ända till Vänern, heter det.
På hemvägen såg jag älgspår också, små fina kospår och stora spetsiga tjurspår. Och så måste jag ju bara stanna vid röset mellan Götaland och Svealand. Det är ett gammalt röse möjligen från en tid före kristendomen, då man rövade och slog ihjäl, då ett människoliv inte hade mycket värde.
Gränsen finns beskriven i en handling från 1582 i riksarkivet. Ja, det finns ett ännu större och finare röse litet längre upp i skogen, men det hade jag ingen lust att leta upp, packåsna som jag var med två bärhinkar… Inte helt fulla, men i alla fall.
Jag tänkte ta en genväg tillbaka. Men genväg är senväg heter det ju. Och skogen var liksom inte som förr. Det var så många nya stigar. Det var viltstigar förstås och inte slutade de där jag tänkte utan det blev en promenad genom vilda skogen, nedför ett berg med stenar innan jag kommer ut mitt emellan vägarna. Nu har jag i alla fall lärt mig hur den nuvarande terrängen ser ut och jag ramlade inte en enda gång utan både jag och bären kom helskinnade hem!
Äntligen kom jag fram! Men då hade jag redan en plockare full, som jag för säkerhets skull plockat på vägen dit. Men där fanns bären. Jag kunde gå på knäna och plocka. Jag tackade naturen för gåvorna och genast var det ännu mer. Och det var ju inte så dumt att ha tagit svarta byxor på sig… Blåbärsfläckarna syntes inte…
Men klockan gick fort… Och till slut fick jag plocka ihop mina tillhörigheter och börja min mödosamma väg tillbaka. Jag hann inte ens gå upp och njuta av utsikten på berget i närheten. Därifrån skall man ju se ända till Vänern, heter det.
På hemvägen såg jag älgspår också, små fina kospår och stora spetsiga tjurspår. Och så måste jag ju bara stanna vid röset mellan Götaland och Svealand. Det är ett gammalt röse möjligen från en tid före kristendomen, då man rövade och slog ihjäl, då ett människoliv inte hade mycket värde.
Gränsen finns beskriven i en handling från 1582 i riksarkivet. Ja, det finns ett ännu större och finare röse litet längre upp i skogen, men det hade jag ingen lust att leta upp, packåsna som jag var med två bärhinkar… Inte helt fulla, men i alla fall.
Jag tänkte ta en genväg tillbaka. Men genväg är senväg heter det ju. Och skogen var liksom inte som förr. Det var så många nya stigar. Det var viltstigar förstås och inte slutade de där jag tänkte utan det blev en promenad genom vilda skogen, nedför ett berg med stenar innan jag kommer ut mitt emellan vägarna. Nu har jag i alla fall lärt mig hur den nuvarande terrängen ser ut och jag ramlade inte en enda gång utan både jag och bären kom helskinnade hem!
Kommentarer
Trackback
