Bidrag eller erfarenhetskunskap?
Denna vecka har jag varit på Hånsfors bruk och i Sthlm och nu skall vi rösta. Men litet bekymrad är jag allt över att inte ens företagare har klart för sig vad partierna står för. Alla politiker talar om behovet av fler jobb men de flesta vet inte att då behövs det företagare som vågar anställa också! Och "riktiga jobb" som inte utgår från bidrag! Ungdomarna som drev Hånsfors bruk, utan något som helst bidrag, ser jag verkligen som goda förebilder.
Jag är ju företagare av födsel och ohejdad vana, brukar jag säga. Med teknisk utbildning arbetade jag i Gbg innan jag gifte mig med en entreprenör. Detta var på den tiden Astrid Lindgren skrev om Pomperipossa och egenföretagareskatten, som kunde bli 102 %. Detsamma hade Ingegärd Troedsson (m) sagt, men ingen hade lyssnat på henne. Det gick inte att vara egenföretagare på den tiden! Men ett år tyckte jag att det blev litet bättre. Men då kom det ett brev på posten – en saltad räkning på egenavgifter! Man brukar tala om blod, svett och tårar. Min man arbetade 12 timmar per dag, lördag som söndag. På söndag behövde det ju ofta skruvas på maskinerna. Jag skötte bokföring, skatteinbetalningar och deklarationer.
Men jag bildade bolag – och anställde mig själv. Redovisa och bokföra samt företagsekonomi hade jag läst in när första barnet var fött. Man får inte vara dum för då kan man bli politiker. Jag hade ju litet politiskt påbrå. Mamma var center och första kvinna i Svanskogs fullmäktige. 1985 kom jag in i landstinget i Värmland innan jag blev utkonkurrerad av den berömda sjukgymnasten från Likenäs, ni vet hon som arbetade både 29 och 30 februari!
För att lära mig mer läste jag in en Mastersutbildning i folkhälsovetenskap. Under utbildningen talades om "elektroniken", vårt nya avfallsproblem. När jag kom hem fick jag se min son tillverka kretskort på spisen- och då ramlade "polletten" ned: Det blev ett av Sveriges första elektronikåtervinningsföretag och ett år skrev jag 28 kontrolluppgifter, så många anställda hade vi varit. Så kom Elkretsen och vi förlorade anbudet samtidigt som jag börjat skriva, först "I väntan på vård" sedan "Energi" innan jag halkade in på en konferens om medvetandet och blev helsåld. Det har blivit minst ett 10-tal titlar www.ingridfredriksson.se. Nu reser jag över hela världen som talare och utställare. Jag har varit San Francisco, i Hongkong, i Salzburg, i Indien och i Tucson, hos kaktusar och skallerormar fyra gånger där jag träffar Menas Kafatos och Amit Goswami som båda skrivit kapitel i mina böcker och Pim van Lommel, kardiologen från Nederländerna, (endorsement), vars bok sålt i 150000 ex. , samt den gode Deepak Chopra förstås. Och i oktober väntar San Francisco igen…
Men först skall jag rösta. Och jag tänker verkligen med hjärtat, som Fredrik Reinfeldt sa. Men Sveriges handlande är inte humant! Vi kan inte ta väl hand om alla dem som kommer hit. En liten stackars grabb stod och slog huvudet i väggen. Läraren frågade efter en tolk. Om tre veckor! Barnet får ju men för livet! Många är traumatiserade och blir i månader inskuffade i Bert Karlssons flyktingboende. En del skäller på dåligt internet andra bränner bilar. De flesta är papperslösa och har lagt ut en förmögenhet till flyktingsmugglare för att komma hit. Det finns drygt 52 milj. på flykt. Jag skulle vilja hjälpa dem alla. Men det går ju bara inte….
Många svenskar vet heller inte skillnaden mellan Sverigedemokraterna och hemska nazistiska partiet! Sverigedemokraterna, som alla skäller på är ju faktiskt det enda partiet som vågar tala klartext om att det finns problem. De håller ju på Israel och tar avstånd från rasism. Men säger man något sådant är man väl rasist… Vad har hänt med Sverige?
Är det jag som blivit tokig - eller är det alla de andra?
Jag är ju företagare av födsel och ohejdad vana, brukar jag säga. Med teknisk utbildning arbetade jag i Gbg innan jag gifte mig med en entreprenör. Detta var på den tiden Astrid Lindgren skrev om Pomperipossa och egenföretagareskatten, som kunde bli 102 %. Detsamma hade Ingegärd Troedsson (m) sagt, men ingen hade lyssnat på henne. Det gick inte att vara egenföretagare på den tiden! Men ett år tyckte jag att det blev litet bättre. Men då kom det ett brev på posten – en saltad räkning på egenavgifter! Man brukar tala om blod, svett och tårar. Min man arbetade 12 timmar per dag, lördag som söndag. På söndag behövde det ju ofta skruvas på maskinerna. Jag skötte bokföring, skatteinbetalningar och deklarationer.
Men jag bildade bolag – och anställde mig själv. Redovisa och bokföra samt företagsekonomi hade jag läst in när första barnet var fött. Man får inte vara dum för då kan man bli politiker. Jag hade ju litet politiskt påbrå. Mamma var center och första kvinna i Svanskogs fullmäktige. 1985 kom jag in i landstinget i Värmland innan jag blev utkonkurrerad av den berömda sjukgymnasten från Likenäs, ni vet hon som arbetade både 29 och 30 februari!
För att lära mig mer läste jag in en Mastersutbildning i folkhälsovetenskap. Under utbildningen talades om "elektroniken", vårt nya avfallsproblem. När jag kom hem fick jag se min son tillverka kretskort på spisen- och då ramlade "polletten" ned: Det blev ett av Sveriges första elektronikåtervinningsföretag och ett år skrev jag 28 kontrolluppgifter, så många anställda hade vi varit. Så kom Elkretsen och vi förlorade anbudet samtidigt som jag börjat skriva, först "I väntan på vård" sedan "Energi" innan jag halkade in på en konferens om medvetandet och blev helsåld. Det har blivit minst ett 10-tal titlar www.ingridfredriksson.se. Nu reser jag över hela världen som talare och utställare. Jag har varit San Francisco, i Hongkong, i Salzburg, i Indien och i Tucson, hos kaktusar och skallerormar fyra gånger där jag träffar Menas Kafatos och Amit Goswami som båda skrivit kapitel i mina böcker och Pim van Lommel, kardiologen från Nederländerna, (endorsement), vars bok sålt i 150000 ex. , samt den gode Deepak Chopra förstås. Och i oktober väntar San Francisco igen…
Men först skall jag rösta. Och jag tänker verkligen med hjärtat, som Fredrik Reinfeldt sa. Men Sveriges handlande är inte humant! Vi kan inte ta väl hand om alla dem som kommer hit. En liten stackars grabb stod och slog huvudet i väggen. Läraren frågade efter en tolk. Om tre veckor! Barnet får ju men för livet! Många är traumatiserade och blir i månader inskuffade i Bert Karlssons flyktingboende. En del skäller på dåligt internet andra bränner bilar. De flesta är papperslösa och har lagt ut en förmögenhet till flyktingsmugglare för att komma hit. Det finns drygt 52 milj. på flykt. Jag skulle vilja hjälpa dem alla. Men det går ju bara inte….
Många svenskar vet heller inte skillnaden mellan Sverigedemokraterna och hemska nazistiska partiet! Sverigedemokraterna, som alla skäller på är ju faktiskt det enda partiet som vågar tala klartext om att det finns problem. De håller ju på Israel och tar avstånd från rasism. Men säger man något sådant är man väl rasist… Vad har hänt med Sverige?
Är det jag som blivit tokig - eller är det alla de andra?
Kommentarer
Trackback
