Utkast: Apr. 09, 2014
Vårregn. Jag tycker det låter så fint och det är det, för det måste komma regn - ibland t.o.m. snö, innan våren kommer på riktigt. Vårfåglarna kvittrar, vårlökarna blommar och gräset blir grönt.
Men litet sordin läggs på vår församling nu när en av mina barns skolkamrater hastigt gått bort. Han hade varit på fotbollsmatch och åkt hem till sin mamma då han plötsligt segnade ner. Precis som hans far gjort när han själv var liten. Nu står hans duktiga flickor och sambo plötsligt ensamma.
Litet förtvivlad blir man allt, vi som är kända för världens bästa hjärtsjukvård… och ändå dör en ung människa på grund av hjärtat.
Det är vid sådana tillfällen jag tänker på hur det var när min pappa dog och jag var åtta år, min bror var nio. Hur vi blev skickade till mormor den sista hemska natten trots att pappa sagt "borta bra, men hemma bäst", när mamma talat om detta för honom.
Det blev en natt när jag inte sov mycket, utan skakades av frossa.
På morronen skulle jag få följa med moster Sigrid till affären. På vägen mötte vi en äldre man som givetvis frågade hur det stod till med pappa. "Han kola att veppen, i natt" sa min moster. Jaså, pappa hade dött! Men varför säger hon det så vanvördigt, tänkte jag. Det var naturligtvis för att jag inte skulle begripa. Men barn begriper mycket mer än man tror…
Vi fick stanna hemma två dagar från skolan, det var reglerna, två dar för pappa och fyra dar för mamma… Jag var så rädd att någon som vanligt skulle fråga hur det stod till med pappa. Som tur var frågade ingen, för i så fall hade jag svarat "det är någorlunda". Ibland är sanningen för tung att ta in…
Men livet måste gå vidare… Och nu flög tranparet förbi utanför mitt fönster. Vad stora de är!
Men litet sordin läggs på vår församling nu när en av mina barns skolkamrater hastigt gått bort. Han hade varit på fotbollsmatch och åkt hem till sin mamma då han plötsligt segnade ner. Precis som hans far gjort när han själv var liten. Nu står hans duktiga flickor och sambo plötsligt ensamma.
Litet förtvivlad blir man allt, vi som är kända för världens bästa hjärtsjukvård… och ändå dör en ung människa på grund av hjärtat.
Det är vid sådana tillfällen jag tänker på hur det var när min pappa dog och jag var åtta år, min bror var nio. Hur vi blev skickade till mormor den sista hemska natten trots att pappa sagt "borta bra, men hemma bäst", när mamma talat om detta för honom.
Det blev en natt när jag inte sov mycket, utan skakades av frossa.
På morronen skulle jag få följa med moster Sigrid till affären. På vägen mötte vi en äldre man som givetvis frågade hur det stod till med pappa. "Han kola att veppen, i natt" sa min moster. Jaså, pappa hade dött! Men varför säger hon det så vanvördigt, tänkte jag. Det var naturligtvis för att jag inte skulle begripa. Men barn begriper mycket mer än man tror…
Vi fick stanna hemma två dagar från skolan, det var reglerna, två dar för pappa och fyra dar för mamma… Jag var så rädd att någon som vanligt skulle fråga hur det stod till med pappa. Som tur var frågade ingen, för i så fall hade jag svarat "det är någorlunda". Ibland är sanningen för tung att ta in…
Men livet måste gå vidare… Och nu flög tranparet förbi utanför mitt fönster. Vad stora de är!
Kommentarer
Trackback
