IngridFredriksson

I syrenernas och liljekonvaljernas tid är jag hemma igen efter en fantastisk Science and Nonduality konferens i Doorn i Holland. Denna gång flög jag från Gardermoen, det blir faktiskt litet närmare än Arlanda. När maken skjutsade mig till Oslobussen fick vi punktering på bilen... Oj, oj, men däcket blev bytt lika fort som de byter däck på en rallybana!

Men, jag är ju inte färdig med min berättelse från Toward a Science of Consciousness, konferensen i Indien.

Måndag morgon vaknar jag halv fem. Detta är ju stora resedagen då jag skall resa till Delhi! Går ut kvart i sex. En kille som ligger och sover i ett glashus vid entrén glashuset kommer upp. Det är fortfarande mörkt… Ingen kan engelska, men jag försöker att tala om att jag skall bli hämtad… Tar upp pappret från resebyrån som lovat hämta mig och ordna biljett. Ger det till killarna men de vinkar på tuck-tuck. Jag protesterar men det hjälper inte. Till slut, när klockan är tio minuter i sex åker jag iväg i en tuck-tuck, som inte vet vart han skall.

Folk ligger på vägkanterna och sover. Jag skall ju till Raja Ki Mandi, det är ju bara ett par km bort. Så stannar han och visar pappret för en annan man på gatan, vänder och jag kommer så småningom till Raja Ki Mandi. Där står jag tungt lastad, utan biljett. Betalar med 100 rupies, ställer mig i en kö. Byter kö, men det var förstås som hemma i kön på Ica, den kö jag hamnat i tog längst tid. Till slut var det bara jag kvar. Men tänk, det fanns biljetter till Delhi! Tåget skulle gå klockan sju och en bärare tog hand om min väska. Jag skulle betala honom med tio rupies, men han ville ha 100. Ja, det var trappor upp och ned så det behövde han nog.

Står och väntar på Raja Ki Mandis järnvägsstation när en flock apor dyker upp. Mamma apa grinade hotfullt åt mig, då tar jag upp två bananer och slänger den ene till henne. Hon greppar den snabbt och sticker i väg på bron över spåren. Så kommer en gammal tant och tigger, men då hade jag ju en banan kvar så den får hon.

Får sittplats på tåget med överslafar där man sover. På höger sida finns två damer som läser böner, äter och sover om vartannat. En ung man äter frukost och erbjuder mig artigt dela hans bröd. ”Madam”, säger han. Jag kunde inte vara artig, utan skämdes faktiskt när jag skakade på huvudet och sa ”no, thank you”. Men jag vågade inte…

Ett äldre kraftigt par kommer in på tåget. Vi åker förbi fält, torkad koskit i kakor, kvinnorna gör kakor av koskiten som de sedan har att elda med. Vi åker förbi ett litet skogsparti, fullt av apor i trädtopparna. Håller de på att trängas ut av människor som odlar markerna? Vi åker förbi bostadsområden bestående av små skjul med plåt, däck och tegelstenar på taken. Den äldre kvinnan somnar och snarkar ljudligt…

Där håller man på att bygga ut järnvägen, arbetare med en korp och andra arbetare med slipers och krokar. Där går kor och en stor svart gris. En flock grisar till… De trivdes tydligen att böka i den blöta jorden, för här var det sankmark. Överallt var det papper och plast…

Så säger den kraftige mannen som pratade engelska att tåget inte gick till Delhi utan skulle jag till Delhi var det bäst att gå av på nästa station och ta en taxi till Delhi. Jag gjorde som han sa. Förmodligen var det Hinsamuddin. Jag går av tåget och ”överfalls” av bärare, en får bära min väska men han ”överfalls” i sin tur av taxichaufför som skall köra mig. Ett tag är det fullt av folk runt mig. Bäraren vill ha 200 rupies för väskan var tung! Protesterar med bestämd min men jag är omringad av indier…

Sitter så småningom i taxin. Vilken lång väg det verkar vara! Men efter chaufförens ringande och mitt visande av hotelladress kommer jag slutligen rätt, till Hotel Grand Plaza. Betalar, han skulle ha 550 rupier men jag får bara 350 tillbaka på 1000. Där såg det i alla fall litet mer civiliserat ut. Andas ut. Men gardinen är neddragen, den drar jag upp och får se att utanför lyxhotellet bodde folk i utrymmen med plåtar på taken.

Går igenom mina papper och får se att det inte alls var kvittot från den indiska resebyrån jag visat upp utan ett kvitto från APS kopiering av postern...

Inte så konstigt att de inte förstod att jag skulle till Ria Ki Mandi!!!!!