Tucson och skallerormar
Nu bär det av till konferensen i Tucson i Arizona. Jag tar SAS direktflyg till Los Angels och där får jag vänta på flyget till Tucson. Men det skall bli roligt: La blir en ny bekantskap.
Sedan vet jag inte riktigt vad det blir för utflykter i år. Men jag kommer ihåg side-tripen till Mt Lemmon, som ligger fem klimatzoner högre än Tucson. Det blev en mycket spännande resa som skulle avslutas med middag på en fin restaurang. Först dunkade det till i bussen. Vad var det? "Rest in Peace", sa chauffören och fortsatte ända till slutstationen men där blev det en ännu värre duns och när jag tittade ut var det ett hus som rörde sig parallellt med bussen.
Okej, jeepturen tog vid och chauffören kom med en ny buss som tog oss med till Mt Lemmon, formationerna i berget påminde om folk man kände och så tog tallskogen vid. Hu, det var verkligen kyligt så tröjan kom väl till pass.
På hemvägen var det nedför. En cyklist låg före bussen både länge och väl för det gick liksom inte att köra om. Chauffören började titta i backspegeln och det började lukta brända lameller. "Conscious-folket" blev oroliga och bussen fick stoppas. Sedan vägrade en del att gå ombord igen. Ingen ny buss gick att få tag på, så där stod vi i kvällningen halvvägs ned från berget och mil från närmaste människa…
Själv hade jag suttit längst fram i bussen och var inte ett dugg orolig, däremot var jag efter alla dessa timmar i behov av en damtoalett. Herrtoaletten finns det ju litet varstans, men en damdito? Jag gick ett stycke framåt vägen, mörkret började lägga sig så jag kliver in bland de torra buskarna.
Tchi, tchi, tchi, hör jag… Litet skärrad blev jag, man är ju van de värmländska skogarna… jag gick ett par meter tillbaka men hör fortfarande samma ljud, nu litet lägre.
Äntligen kommer det en ny buss och taxibilar, så vi kom tre timmar för sent till middagen, men då behövde man ju inte byta om och det är ju sådana middagar man minns. Jag hade f.ö. en mycket trevlig svensk till bordet. Samma chaufför kom med den tredje bussen och körde oss tillbaka till hotellet.
Dagen därpå frågade jag en äldre dam i Arizona Visitor Center vad det var för ljud jag hört. "Tack o Gud för att du lever och har hälsan", sa hon, det var en skallerorm! A rattlesnake!
Jaha, jag som skojat om skallerormar, nu hade jag hört en, mitt dumma svenska fruntimmer! En lärdom rikare hade jag i alla fall blivit! Man skall aldrig någonsin gå av vägen i Arizona, det är förenat med livsfara! Och längst bak i bussen fanns det naturligtvis en toalett…
Sedan vet jag inte riktigt vad det blir för utflykter i år. Men jag kommer ihåg side-tripen till Mt Lemmon, som ligger fem klimatzoner högre än Tucson. Det blev en mycket spännande resa som skulle avslutas med middag på en fin restaurang. Först dunkade det till i bussen. Vad var det? "Rest in Peace", sa chauffören och fortsatte ända till slutstationen men där blev det en ännu värre duns och när jag tittade ut var det ett hus som rörde sig parallellt med bussen.
Okej, jeepturen tog vid och chauffören kom med en ny buss som tog oss med till Mt Lemmon, formationerna i berget påminde om folk man kände och så tog tallskogen vid. Hu, det var verkligen kyligt så tröjan kom väl till pass.
På hemvägen var det nedför. En cyklist låg före bussen både länge och väl för det gick liksom inte att köra om. Chauffören började titta i backspegeln och det började lukta brända lameller. "Conscious-folket" blev oroliga och bussen fick stoppas. Sedan vägrade en del att gå ombord igen. Ingen ny buss gick att få tag på, så där stod vi i kvällningen halvvägs ned från berget och mil från närmaste människa…
Själv hade jag suttit längst fram i bussen och var inte ett dugg orolig, däremot var jag efter alla dessa timmar i behov av en damtoalett. Herrtoaletten finns det ju litet varstans, men en damdito? Jag gick ett stycke framåt vägen, mörkret började lägga sig så jag kliver in bland de torra buskarna.
Tchi, tchi, tchi, hör jag… Litet skärrad blev jag, man är ju van de värmländska skogarna… jag gick ett par meter tillbaka men hör fortfarande samma ljud, nu litet lägre.
Äntligen kommer det en ny buss och taxibilar, så vi kom tre timmar för sent till middagen, men då behövde man ju inte byta om och det är ju sådana middagar man minns. Jag hade f.ö. en mycket trevlig svensk till bordet. Samma chaufför kom med den tredje bussen och körde oss tillbaka till hotellet.
Dagen därpå frågade jag en äldre dam i Arizona Visitor Center vad det var för ljud jag hört. "Tack o Gud för att du lever och har hälsan", sa hon, det var en skallerorm! A rattlesnake!
Jaha, jag som skojat om skallerormar, nu hade jag hört en, mitt dumma svenska fruntimmer! En lärdom rikare hade jag i alla fall blivit! Man skall aldrig någonsin gå av vägen i Arizona, det är förenat med livsfara! Och längst bak i bussen fanns det naturligtvis en toalett…
Blir det några barn i år?
Så var det vår igen. Under helgen kom det strävsamma måsparet för tredje året i rad. De bygger sitt bo på taket, där en gren först blåst ned. Första året var det ett barnlöst äktenskap, men i fjol fick de tre ungar som sedan de kläckts eter 25 dagars ruvning, hoppade ned och lockades över hygget till sjön.
Föräldrarna hyr bed and breakfast. Varje morgon är jag nämligen ute med smörgås åt dem, den tycks smaka bra. Själv skall jag försöka arkivera kvarvarande deklarationspapper… Ja, jag kör med allting överst… men nu skall jag försöka få litet ordning i alla fall.
I dag har jag varit till Arkitektkopia och fått min poster kopierad. Efter många påpekanden (från en besvärlig kund) blev den äntligen bra. Och så är det ju litet skillnad på priser mot Stockholm där jag förut brukade kopiera.
Ja, jag fick ju ett kvitto från ABA kopiering som jag råkade förväxla med resekvittot i Indien. Det var nog inte så konstigt att många människor försökte läsa och få någon klarhet i vad det stod. Jag kom i alla fall till Raja Ki Mandi och kom med ett tåg tillbaka till New Delhi. Jag blev t. o. m bjuden på frukost av en vänlig medpassagerare, som hade sitt pannkakspaket med sig… Men ”Madam” tackade oartigt nej, och det tror jag vaktmästarna i magen uppskattade. Ja, tåget gick ju inte ända fram till New Delhi utan jag fick gå av en station före allt medan taxichaufförerna slogs om mitt bagage…
Det är nog litet lugnare i USA!
Föräldrarna hyr bed and breakfast. Varje morgon är jag nämligen ute med smörgås åt dem, den tycks smaka bra. Själv skall jag försöka arkivera kvarvarande deklarationspapper… Ja, jag kör med allting överst… men nu skall jag försöka få litet ordning i alla fall.
I dag har jag varit till Arkitektkopia och fått min poster kopierad. Efter många påpekanden (från en besvärlig kund) blev den äntligen bra. Och så är det ju litet skillnad på priser mot Stockholm där jag förut brukade kopiera.
Ja, jag fick ju ett kvitto från ABA kopiering som jag råkade förväxla med resekvittot i Indien. Det var nog inte så konstigt att många människor försökte läsa och få någon klarhet i vad det stod. Jag kom i alla fall till Raja Ki Mandi och kom med ett tåg tillbaka till New Delhi. Jag blev t. o. m bjuden på frukost av en vänlig medpassagerare, som hade sitt pannkakspaket med sig… Men ”Madam” tackade oartigt nej, och det tror jag vaktmästarna i magen uppskattade. Ja, tåget gick ju inte ända fram till New Delhi utan jag fick gå av en station före allt medan taxichaufförerna slogs om mitt bagage…
Det är nog litet lugnare i USA!
Vårbekymmer och våra bekymmer
I dag kom äntligen min deklarationsblankett. K 10 och N3 skulle med också, dem hade jag glömt. Hjälpblanketterna för räntefördelning och expansionsfond liksom NE är klara, men när maken skulle göra sin K4 kom min migrän. Han var som den gamle grannen, som inte hade reda på siffrorna…
Men K4 har jag sagt att han får göra själv…
Sedan när jag tog mitt kaffe utomhus i lä och till en tveksam sol fick jag se sädesärlan. Ja, visserligen har den lilla trippelinan kommit till andra ställen tidigare, men 10 april är ett ”sädesärle-datum” jag har i huvudet. Jag kommer så väl ihåg för länge sedan när jag höll datasonen i handen – vi skulle väl gå och hämta posten då en sädesärla dyker upp framför oss. ”Mamma, jag vill ha den fågeln”, säger sonen.
Jag tog en joggingtur i vårluften. Där var fjärilar framme, både sorgmantel och citronfjäril, ett rådjur såg jag också, förmodligen en blivande mamma och så hade tranorna party, alla fem hade samlats.
Men älg är det mindre med nu, jag kommer ihåg mina älgmöten, hur älgen stod med framfötterna i vägkanten och skulle korsa vägen medan jag skulle rakt fram. När älgarna lägger bak öronen är de inte trevliga. Trevlig, men salongsberusad på äpplen var nog älgtjuren som låg alldeles bredvid vägen. Jag nästan ångrar att jag inte klappade honom… Men man vet ju aldrig med salongsberusade…
På hemvägen tog jag en titt på kalvarna… Dem klappade jag i alla fall!
Ja, Nordea har väl heller inte uppträtt riktigt seriöst – en statlig bank som uppmanat till rent bedrägeri för att slippa skatt. Biståndspengar går åt till att köpa en plats i FN:s säkerhetsråd och Sverige kritiseras för mängden av våldtäkter med bristande påföljd. Är detta verkligen Sverige?
Men K4 har jag sagt att han får göra själv…
Sedan när jag tog mitt kaffe utomhus i lä och till en tveksam sol fick jag se sädesärlan. Ja, visserligen har den lilla trippelinan kommit till andra ställen tidigare, men 10 april är ett ”sädesärle-datum” jag har i huvudet. Jag kommer så väl ihåg för länge sedan när jag höll datasonen i handen – vi skulle väl gå och hämta posten då en sädesärla dyker upp framför oss. ”Mamma, jag vill ha den fågeln”, säger sonen.
Jag tog en joggingtur i vårluften. Där var fjärilar framme, både sorgmantel och citronfjäril, ett rådjur såg jag också, förmodligen en blivande mamma och så hade tranorna party, alla fem hade samlats.
Men älg är det mindre med nu, jag kommer ihåg mina älgmöten, hur älgen stod med framfötterna i vägkanten och skulle korsa vägen medan jag skulle rakt fram. När älgarna lägger bak öronen är de inte trevliga. Trevlig, men salongsberusad på äpplen var nog älgtjuren som låg alldeles bredvid vägen. Jag nästan ångrar att jag inte klappade honom… Men man vet ju aldrig med salongsberusade…
På hemvägen tog jag en titt på kalvarna… Dem klappade jag i alla fall!
Ja, Nordea har väl heller inte uppträtt riktigt seriöst – en statlig bank som uppmanat till rent bedrägeri för att slippa skatt. Biståndspengar går åt till att köpa en plats i FN:s säkerhetsråd och Sverige kritiseras för mängden av våldtäkter med bristande påföljd. Är detta verkligen Sverige?
