Med 36 fruar...
Jag började skriva om min resa till Holland, men den svenska sommaren tränger sig på. Först var det korna. Boken om min barndoms kor, Rosa, Lyckans ko, illustrerad av härliga Marja i Myrom, kom från förlaget. Veckan som kommer skall vi verkligen ha KOSLÄPP. Det börjar på tisdag kl 18.00 när Marja kommer till Sillerud på Sellerevecka och sedan fortsätter det på onsdag kl 12.00, då vi har vallat korna till Årjäng.
Sedan har sonen riktiga nu levande kor, både Highland Cattle, med stora horn och köttras utan horn. Vi var och kollade djuren – de utan horn – åt honom. Jag tyckte jag hörde en ko råma långt borta, så jag gick och skulle kolla. Där var sankmark, ett dike med en spång över. Där låg det en ko. När jag skulle titta efter slog det som en stor gädda i vattnet. Kon hade fastnat i sankmarken! Kalven råmade!
Med förenade krafter, min man gick i vattnet och fick henne på rätt köl, lyckades vi få upp henne just när traktor, son med medhjälpare, stege och långa band kom till platsen.
Dagen därpå satte vi upp stängsel runt det sanka området. Vi höll på i två dagar. Den tredje dagen skulle vi gå och kolla att ingen ko gått igenom stängslet. När jag kommer in i skogen får jag se tjuren som ligger där. Han hade tydligen skadat sig, han gick upp men stödde bara på tre ben. Oj, oj, hämtade slaget hö och vatten åt honom. Han åt och drack med god aptit. Sonen tillkallades och konstaterade att ingenting var i alla fall brutet.
När vi sedan kom för att titta till honom hade han gått upp och var tillsammans med kor och kalvar. Men, vilken stackare, det var inte lätt att hoppa på tre ben inte. Jag skötte om honom några dagar, med vatten och en extra hög med gräs eller hö. Jag smorde foten där klöven tar vid med Tigerbalsam… Så började han plötsligt gå på foten igen. I går kväll var han helt bra, kanske viss hälta om man tittade noga.
Men så har ju stackaren 36 fruar också… Det är allt bäst att vara bra i bakbenen när man har så många fruar!
Sedan har sonen riktiga nu levande kor, både Highland Cattle, med stora horn och köttras utan horn. Vi var och kollade djuren – de utan horn – åt honom. Jag tyckte jag hörde en ko råma långt borta, så jag gick och skulle kolla. Där var sankmark, ett dike med en spång över. Där låg det en ko. När jag skulle titta efter slog det som en stor gädda i vattnet. Kon hade fastnat i sankmarken! Kalven råmade!
Med förenade krafter, min man gick i vattnet och fick henne på rätt köl, lyckades vi få upp henne just när traktor, son med medhjälpare, stege och långa band kom till platsen.
Dagen därpå satte vi upp stängsel runt det sanka området. Vi höll på i två dagar. Den tredje dagen skulle vi gå och kolla att ingen ko gått igenom stängslet. När jag kommer in i skogen får jag se tjuren som ligger där. Han hade tydligen skadat sig, han gick upp men stödde bara på tre ben. Oj, oj, hämtade slaget hö och vatten åt honom. Han åt och drack med god aptit. Sonen tillkallades och konstaterade att ingenting var i alla fall brutet.
När vi sedan kom för att titta till honom hade han gått upp och var tillsammans med kor och kalvar. Men, vilken stackare, det var inte lätt att hoppa på tre ben inte. Jag skötte om honom några dagar, med vatten och en extra hög med gräs eller hö. Jag smorde foten där klöven tar vid med Tigerbalsam… Så började han plötsligt gå på foten igen. I går kväll var han helt bra, kanske viss hälta om man tittade noga.
Men så har ju stackaren 36 fruar också… Det är allt bäst att vara bra i bakbenen när man har så många fruar!
Till och med träden höll varandra i hand
Sonen som är bonde har en sambo, som var här igår, så också datasonen. I morse ringer jag sambon, då blev hon hämtad vid sjukhuset. Bilen hon och datasonen åkt med i natt hade kört på ett rådjur och voltat fyra gånger. Tack och lov fick alla bara lindriga skador, ja han som körde fick ett armbrott, men ändå…
Själv tänkte jag fortsätts skriva litet mer om Hollandsresan.
Väl framme i Driebergen-Zeist, skulle jag försöka ringa till hotellet efter bil, jag var ju som talare lovad fri bil… men tji, det gick inte! Det var ingen täckning. Taxichaufförerna som stod och tittade på vädrande förstås morgonluft. Jag fick allt krypa in i en taxi och åka till hotellet, och betala räkningen själv…
Efter en liten stund var vi framme vid det fina konferenshotellet, där till och med träden höll varandra i hand. Mitt rum var så nära konferensen man bara kan komma. Men på detta excellenta konferenshotell fanns det ingen duschtvål, inget schampo eller tandkräm – till skillnad från hotellen i Indien. Men kranvattnet var drickbart!
Första dagen talade Stuart Hameroff, denna gång ensam, inte i sällskap med Sir Roger Penrose eller Deepak Chopra. Tror han hade några nya bilder och Hameroff kan man höra om och om igen… jag träffade honom sedan när jag gick vilse i skogen… Där satt Stuart på en bänk och han visste så klart åt vilket håll hotellet låg. Nästan den enda skog som finns i hela Holland ligger runt detta hotell men lika väl lyckades jag gå vilse där varenda gång… jag som är van att vandra i Värmlands- och Dalslandsskogarna… Det var nog något skrömt med denna skog!
Själv tänkte jag fortsätts skriva litet mer om Hollandsresan.
Väl framme i Driebergen-Zeist, skulle jag försöka ringa till hotellet efter bil, jag var ju som talare lovad fri bil… men tji, det gick inte! Det var ingen täckning. Taxichaufförerna som stod och tittade på vädrande förstås morgonluft. Jag fick allt krypa in i en taxi och åka till hotellet, och betala räkningen själv…
Efter en liten stund var vi framme vid det fina konferenshotellet, där till och med träden höll varandra i hand. Mitt rum var så nära konferensen man bara kan komma. Men på detta excellenta konferenshotell fanns det ingen duschtvål, inget schampo eller tandkräm – till skillnad från hotellen i Indien. Men kranvattnet var drickbart!
Första dagen talade Stuart Hameroff, denna gång ensam, inte i sällskap med Sir Roger Penrose eller Deepak Chopra. Tror han hade några nya bilder och Hameroff kan man höra om och om igen… jag träffade honom sedan när jag gick vilse i skogen… Där satt Stuart på en bänk och han visste så klart åt vilket håll hotellet låg. Nästan den enda skog som finns i hela Holland ligger runt detta hotell men lika väl lyckades jag gå vilse där varenda gång… jag som är van att vandra i Värmlands- och Dalslandsskogarna… Det var nog något skrömt med denna skog!
På väg till Driebergen-Zeist
Det var något konstigt ljud i bilen… Det blev bara värre och värre… Vi stannar för att kolla. Punktering!!!!! och jag som skulle till Oslobussen f v b till Gardermoen och Amsterdam! Vad gör man?
Hade jag varit ensam hade jag förmodligen rivit mitt huvud allt medan planet gått till Holland, men min man rycker fram reservdäcket och byter däck med en hastighet som kunde fått montörerna på Monzabanan gröna av avund.
Vid gallerian i Oslo står en SAS flygbuss, bara att kliva på. Jag köpte t o r biljett för jag skulle ju hem också. Vad bra, chauffören tog betalt direkt och jag kunde betala med euro, som jag sparat sedan Indienresan, då vi mellanlandade i Helsingsfors, finländare har ju som bekant euro.
På Gardermoen var det lätt att hitta SAS-disken, bara att ”droppa” väskan för checkat in hade jag ju gjort hemifrån via datorn. Vad lätt jag kände mig! Fick litet tid över att kolla utbudet av varor. Finfin lax, men det var ju inget man kunde ta med sig till Holland. Däremot SNÖ, smycken till billigt pris. Hmm… blev ett par örhängen, som ju inte vägde något.
Väl framme i Schiphol kom min väska nästan först på bandet, men vad gör jag nu? Jo, informationsdisken för tåg fungerade jättebra. Jag fick min biljett till Driebergen-Zeist, 45 min tågresa för det mesta jämsides med en kanal där de långa pråmarna med last av en massa containrar och bilar gick i strid ström. Tala om miljövänliga transporter!
Hade jag varit ensam hade jag förmodligen rivit mitt huvud allt medan planet gått till Holland, men min man rycker fram reservdäcket och byter däck med en hastighet som kunde fått montörerna på Monzabanan gröna av avund.
Vid gallerian i Oslo står en SAS flygbuss, bara att kliva på. Jag köpte t o r biljett för jag skulle ju hem också. Vad bra, chauffören tog betalt direkt och jag kunde betala med euro, som jag sparat sedan Indienresan, då vi mellanlandade i Helsingsfors, finländare har ju som bekant euro.
På Gardermoen var det lätt att hitta SAS-disken, bara att ”droppa” väskan för checkat in hade jag ju gjort hemifrån via datorn. Vad lätt jag kände mig! Fick litet tid över att kolla utbudet av varor. Finfin lax, men det var ju inget man kunde ta med sig till Holland. Däremot SNÖ, smycken till billigt pris. Hmm… blev ett par örhängen, som ju inte vägde något.
Väl framme i Schiphol kom min väska nästan först på bandet, men vad gör jag nu? Jo, informationsdisken för tåg fungerade jättebra. Jag fick min biljett till Driebergen-Zeist, 45 min tågresa för det mesta jämsides med en kanal där de långa pråmarna med last av en massa containrar och bilar gick i strid ström. Tala om miljövänliga transporter!
Verkligt kosläpp!!!
Sommar! Oh, vad härligt! Jag kommer just in med min kaffekopp från min stund på ljugarbänken där jag över blåklockor och vitmåra tittat ut över sjön. Mitt sällskap var i dag flugsnapparen, men han var inte svartvit i dag, antingen var det frun eller också hade han bleknat efter vårens kuttrasju. Det påstås ju att de kör med flera fruar, de rackarna…
En annan fågel, eller rättare sagt ett annat ljud jag hört måste komma från horsegöken. Jag kommer ihåg hur de gamla när jag var liten pratade på just horsegöken, som förr brukat höras men som sedan försvunnit. Horesgöken eller enkelbäckasin, som det riktiga namnet är, lät ungefär som en gnäggande häst fast inte riktigt ändå… Och detta magiska ljud har jag hört flera mornar i rad… Det är roligt när fåglar kommer tillbaka! Ett annat sommartecken är tornsvalorna som susar förbi i luften. Deras ungar ropar från vindskivorna någonstans när de hör sina föräldrar. Vankas det inte snart käk tro?
Nattskärra var en annan sommarfågel som försvunnit. Den brukade sitta i grusvägen på väg till ladugården när jag var barn. Sedan har den inte varit synlig. Jo förresten, den var med i fåglar som vi lånade för vår utställning som elektronikåtervinnare.
Nu skall det bli kosläpp! Min barnbok, Rosa Lyckans ko, den alldeles verkliga boken som Marja i Myrom illustrerat är på tryckeriet. Den kommer nog i slutet av juli. Då blir det verkligt kosläpp!
En annan fågel, eller rättare sagt ett annat ljud jag hört måste komma från horsegöken. Jag kommer ihåg hur de gamla när jag var liten pratade på just horsegöken, som förr brukat höras men som sedan försvunnit. Horesgöken eller enkelbäckasin, som det riktiga namnet är, lät ungefär som en gnäggande häst fast inte riktigt ändå… Och detta magiska ljud har jag hört flera mornar i rad… Det är roligt när fåglar kommer tillbaka! Ett annat sommartecken är tornsvalorna som susar förbi i luften. Deras ungar ropar från vindskivorna någonstans när de hör sina föräldrar. Vankas det inte snart käk tro?
Nattskärra var en annan sommarfågel som försvunnit. Den brukade sitta i grusvägen på väg till ladugården när jag var barn. Sedan har den inte varit synlig. Jo förresten, den var med i fåglar som vi lånade för vår utställning som elektronikåtervinnare.
Nu skall det bli kosläpp! Min barnbok, Rosa Lyckans ko, den alldeles verkliga boken som Marja i Myrom illustrerat är på tryckeriet. Den kommer nog i slutet av juli. Då blir det verkligt kosläpp!
