Hemma på "mitt universitet"
”Det där kan du forska vidare på, nu får de att göra på ditt universitet”, sa en berömd professor i San Jose om en mening på min poster. Mitt universitet – det måste väl vara mitt röriga skrivbord med utsikt över Östra Silen och sonens Highland cattle det.
Upptäckte att en del kossor använt sjöskåpet till fiberkabeln för att klia sig på, de avslöjades genom spåren. Skåpen skall ju vara låsta, här var skruvarna borta t.o.m. men jag satte ihop det för att nästa stund se det delat igen. Jag tror dock inte att sabotörerna var ute efter någon information, men vad som drog mig dit var att pinnen var nedvikt. Den hade förstås kliat väldigt bra och hornen kommer ju inte åt överallt.
Bokmässan var som vanligt intensiv, jag hade ju två framträdanden i Värmlandsmontern också. På torsdagen var det inte så mycket folk, men kulturredaktören för vår tidning satte sig längst bak vid mitt framträdande. Efter de första bilderna reste han sig och gick. Efteråt var han kvar, men ”såg” mig inte, trots att vi känner varandra sedan 30 år.
Men vädret var vackert, om man nu har någon glädje av det när man är inomhus utan fönster. Ja, jag smög faktiskt ut en liten stund och satte mig i en blomlåda. På andra kanten satt en kvinna och rökte när en dam kom och delade ut broschyrer. –Oh, är det från Jehovas vittnen, frågade jag. Damen nickade instämmande. –Då vill jag inte ha någon, sa den rökande kvinnan och lämnade tillbaka sin broschyr.
Jehovas vittnen har faktiskt mycket bra kunskap om den senaste forskningen. Jag kommer ihåg när jag höll på med en bok och fick informationen jag saknade tack vare deras skrifter.
Och så minns jag i slutet av 60-talet när ungdomar stod och skränade ”Stöd FNL”. Bredvid och litet bakom står en man från Frälsningsarmén och säljer tidningar, jag tror de hette Stridsropet. Jag gick fram till honom och bad om en tidning. Omgivningen tystnade.
Upptäckte att en del kossor använt sjöskåpet till fiberkabeln för att klia sig på, de avslöjades genom spåren. Skåpen skall ju vara låsta, här var skruvarna borta t.o.m. men jag satte ihop det för att nästa stund se det delat igen. Jag tror dock inte att sabotörerna var ute efter någon information, men vad som drog mig dit var att pinnen var nedvikt. Den hade förstås kliat väldigt bra och hornen kommer ju inte åt överallt.
Bokmässan var som vanligt intensiv, jag hade ju två framträdanden i Värmlandsmontern också. På torsdagen var det inte så mycket folk, men kulturredaktören för vår tidning satte sig längst bak vid mitt framträdande. Efter de första bilderna reste han sig och gick. Efteråt var han kvar, men ”såg” mig inte, trots att vi känner varandra sedan 30 år.
Men vädret var vackert, om man nu har någon glädje av det när man är inomhus utan fönster. Ja, jag smög faktiskt ut en liten stund och satte mig i en blomlåda. På andra kanten satt en kvinna och rökte när en dam kom och delade ut broschyrer. –Oh, är det från Jehovas vittnen, frågade jag. Damen nickade instämmande. –Då vill jag inte ha någon, sa den rökande kvinnan och lämnade tillbaka sin broschyr.
Jehovas vittnen har faktiskt mycket bra kunskap om den senaste forskningen. Jag kommer ihåg när jag höll på med en bok och fick informationen jag saknade tack vare deras skrifter.
Och så minns jag i slutet av 60-talet när ungdomar stod och skränade ”Stöd FNL”. Bredvid och litet bakom står en man från Frälsningsarmén och säljer tidningar, jag tror de hette Stridsropet. Jag gick fram till honom och bad om en tidning. Omgivningen tystnade.
Hemma på "mitt universitet"
”Det där kan du forska vidare på, nu får de att göra på ditt universitet”, sa en berömd professor i San Jose om en mening på min poster. Mitt universitet – det måste väl vara mitt röriga skrivbord med utsikt över Östra Silen och sonens Highland cattle det.
Upptäckte att en del kossor använt sjöskåpet till fiberkabeln för att klia sig på, de avslöjades genom spåren. Skåpen skall ju vara låsta, här var skruvarna borta t.o.m. men jag satte ihop det för att nästa stund se det delat igen. Jag tror dock inte att sabotörerna var ute efter någon information, men vad som drog mig dit var att pinnen var nedvikt. Den hade förstås kliat väldigt bra och hornen kommer ju inte åt överallt.
Bokmässan var som vanligt intensiv, jag hade ju två framträdanden i Värmlandsmontern också. På torsdagen var det inte så mycket folk, men kulturredaktören för vår tidning satte sig längst bak vid mitt framträdande. Efter de första bilderna reste han sig och gick. Efteråt var han kvar, men ”såg” mig inte, trots att vi känner varandra sedan 30 år.
Men vädret var vackert, om man nu har någon glädje av det när man är inomhus utan fönster. Ja, jag smög faktiskt ut en liten stund och satte mig i en blomlåda. På andra kanten satt en kvinna och rökte när en dam kom och delade ut broschyrer. –Oh, är det från Jehovas vittnen, frågade jag. Damen nickade instämmande. –Då vill jag inte ha någon, sa den rökande kvinnan och lämnade tillbaka sin broschyr.
Jehovas vittnen har faktiskt mycket bra kunskap om den senaste forskningen. Jag kommer ihåg när jag höll på med en bok och fick informationen jag saknade tack vare deras skrifter.
Och så minns jag i slutet av 60-talet när ungdomar stod och skränade ”Stöd FNL”. Bredvid och litet bakom står en man från Frälsningsarmén och säljer tidningar, jag tror de hette Stridsropet. Jag gick fram till honom och bad om en tidning. Omgivningen tystnade.
Upptäckte att en del kossor använt sjöskåpet till fiberkabeln för att klia sig på, de avslöjades genom spåren. Skåpen skall ju vara låsta, här var skruvarna borta t.o.m. men jag satte ihop det för att nästa stund se det delat igen. Jag tror dock inte att sabotörerna var ute efter någon information, men vad som drog mig dit var att pinnen var nedvikt. Den hade förstås kliat väldigt bra och hornen kommer ju inte åt överallt.
Bokmässan var som vanligt intensiv, jag hade ju två framträdanden i Värmlandsmontern också. På torsdagen var det inte så mycket folk, men kulturredaktören för vår tidning satte sig längst bak vid mitt framträdande. Efter de första bilderna reste han sig och gick. Efteråt var han kvar, men ”såg” mig inte, trots att vi känner varandra sedan 30 år.
Men vädret var vackert, om man nu har någon glädje av det när man är inomhus utan fönster. Ja, jag smög faktiskt ut en liten stund och satte mig i en blomlåda. På andra kanten satt en kvinna och rökte när en dam kom och delade ut broschyrer. –Oh, är det från Jehovas vittnen, frågade jag. Damen nickade instämmande. –Då vill jag inte ha någon, sa den rökande kvinnan och lämnade tillbaka sin broschyr.
Jehovas vittnen har faktiskt mycket bra kunskap om den senaste forskningen. Jag kommer ihåg när jag höll på med en bok och fick informationen jag saknade tack vare deras skrifter.
Och så minns jag i slutet av 60-talet när ungdomar stod och skränade ”Stöd FNL”. Bredvid och litet bakom står en man från Frälsningsarmén och säljer tidningar, jag tror de hette Stridsropet. Jag gick fram till honom och bad om en tidning. Omgivningen tystnade.
Saker man inte kommer ihåg
Så var momsbokföringen gjord också. Ja, det har blivit en hel del gjort denna sommar trots att jag inte varit helt överens med min dator. Saker som man skrivit bara försvinner, men då har man inte sparat dem, säger datasonen. Jodå, jag har sparat… tror jag i alla fall, men det blir bara borta.
Som Clarornas nyhetsbrev som jag skulle lägga ut på Clarornas hemsida. Men det gick ju inte… Jag försökt igen och igen, men då följde inga bilder med. Får väl vara med bilderna då, tänkte jag, men Lenas formulering på Clara Special diplomet var ju också ett foto som försvann, ja då skriver jag väl in det då… Det var bara det att när jag skrivit in det bara försvann det. Åts upp! Ja, då får det vara litet tokigt då. Undrar om inte datorn snart är mätt nu, eller hur mycket orkar den äta upp?
Sedan har jag bekymmer med lösenorden. De finns väl i pärmen med lösenord, säger datasonen. Det är bara det att någon sådan pärm hittar jag inte… Jo, jag vet, man skall spara, speciellt lösenorden. Men det tror man att man kommer ihåg. Det är ungefär som när man lägger ner saker i frysboxen. Det där kommer jag väl ihåg…
Sedan när det gått ett par dagar står man där med ett omärkt paket och kan inte för sitt liv förstå vad det är. Ja, jag skall bättra mig! Än så länge kommer jag ihåg vad jag heter i alla fall! Och nästa vecka är det bokmässa. Hoppas att åtminstone den ena av mina böcker kommer innan dess… Jag skall ju prata om den på torsdag och på söndag blir det nästa.
Sedan blir det snart oktober...
Som Clarornas nyhetsbrev som jag skulle lägga ut på Clarornas hemsida. Men det gick ju inte… Jag försökt igen och igen, men då följde inga bilder med. Får väl vara med bilderna då, tänkte jag, men Lenas formulering på Clara Special diplomet var ju också ett foto som försvann, ja då skriver jag väl in det då… Det var bara det att när jag skrivit in det bara försvann det. Åts upp! Ja, då får det vara litet tokigt då. Undrar om inte datorn snart är mätt nu, eller hur mycket orkar den äta upp?
Sedan har jag bekymmer med lösenorden. De finns väl i pärmen med lösenord, säger datasonen. Det är bara det att någon sådan pärm hittar jag inte… Jo, jag vet, man skall spara, speciellt lösenorden. Men det tror man att man kommer ihåg. Det är ungefär som när man lägger ner saker i frysboxen. Det där kommer jag väl ihåg…
Sedan när det gått ett par dagar står man där med ett omärkt paket och kan inte för sitt liv förstå vad det är. Ja, jag skall bättra mig! Än så länge kommer jag ihåg vad jag heter i alla fall! Och nästa vecka är det bokmässa. Hoppas att åtminstone den ena av mina böcker kommer innan dess… Jag skall ju prata om den på torsdag och på söndag blir det nästa.
Sedan blir det snart oktober...
Momatén och "n....jobb"
Men i går var jag på Mo-dagen, ja nu var det inte Momatén, för den är i Norge den, utan det var en härlig dag Mo. Nu hade man inte lika tur med vädret som man brukar ha, vet inte vad det berodde på, kanske hade man inte hållit sig lika väl med väderguden detta år. Att komma till Mo var i alla fall som att komma hem… där fanns kusiner och gamla vänner. Jag blev nästan rörd när en dam mindes min pappa, som dog när jag var åtta år.
Där var en ungdomsgranne som hade bakat kaka enligt min mors recept… och där kom en ung kille med en liten flicka. Han talade om att han var son till en barndomsvän och hans mormor var en av mina omtyckta grannar på den tiden. Vid bordet mitt emot fanns en liten flicka som gärna ville ha ”Rosa Lyckan ko”. Hon frågade sina föräldrar, men försvann sedan. Innan vi skulle gå hem tar jag en bok och ett ”Rosa” kort och ger till mamman. När jag skulle gå kommer flickan rusande och kramar mig!
En annan gammal granne tyckte att jag blev mer och mer lik min mor… Ja, i går såg jag nog ut som ett index i ansiktet. Nu har jag dock sovit gott i natt, så släktskapet kanske inte syns lika tydligt.
Och så handlade jag av mina grannar, jättefina grönsaker och knäckebröd. En fin påse med "Kakehål" fick jag på köpet!
Annars är det väl bilden på den drunknade pojken som vi minns från veckan. En bild som fått hela världen att reagera, trots att oroligheterna inte är någon nyhet och att massor med barn svälter ihjäl, får huvuden avskurna, våldtas eller dör i flyktingkatastrofer varje dag. Världen är inte precis god. Man brukar dock inte publicera bilder på döda barn. Många barn som sett bilden blir traumatiserade och kan inte släppa tanken på detta. Frågan är om det var värt detta? Vi får aldrig glömma att en bild säger mer än 1000 ord och att känslor berör.
