IngridFredriksson

Fler är 50 miljoner människor är på flykt i världen, en flykt undan krig, svält och elände. I vårt land är vi drygt nio miljoner inkl. barn, äldre och allt fler invandrare. Det säger sig ju självt att vi inte kan ta emot alla som smugglas på dödens hav trots Grekland och Italiens dilemma. Det hjälper inte hur gärna vi än vill.
Miljarder satsas i världen på hjälpbehov. Det går att bevattna, borra efter vatten och avsalta havsvatten, det kräver bara energi. Israelerna är jätteduktiga på detta. Vi har i dag väl utvecklad solenergi, paneler över Sahara skulle teoretiskt förse hela världen med elkraft. I princip kunde hela Sahara bli beboeligt genom bevattning och egen elkraft. Med biologisk rening finge man sedan vatten till odling, så öknen kunde bli självförsörjande.
Om ny teknologi användes på bästa sätt – jag tror att många företag skulle ställa upp och sponsra en sådan lösning - och om miljarderna satsades på så sätt, kunde Sahara bli nästa tillväxtområde. Olika folkslag kunde hänvisas till skilda områden, sunni- och shiamuslimer är ju inte precis några vänner. Förr delade Migrationsverket på dessa, det gör man inte nu längre utan vi ser hur ovänskapen följer med till vårt land.
Människor skulle inte behöva överge sin nedärvda kultur och försöka bli svenskar, de flesta vill ju flytta hem till sin hembygd igen när krigen är över. Detta skulle på så sätt bli möjligt.
Detta är ett förslag till lösning på ett till synes olösligt problem. Snälla sprid detta! DELA, DELA!

Till sist kom även jag ut i skogen för att plocka blåbär. Något försenad blev jag redan när jag startade och när jag äntligen kom fram till skogen var det inte den skog jag kände sedan förr. Vad mycket vatten det var överallt. Hjulspåren var ju floder och allt gräs sedan… Slätthygget var inte precis slätt det heller…
Äntligen kom jag fram! Men då hade jag redan en plockare full, som jag för säkerhets skull plockat på vägen dit. Men där fanns bären. Jag kunde gå på knäna och plocka. Jag tackade naturen för gåvorna och genast var det ännu mer. Och det var ju inte så dumt att ha tagit svarta byxor på sig… Blåbärsfläckarna syntes inte…
Men klockan gick fort… Och till slut fick jag plocka ihop mina tillhörigheter och börja min mödosamma väg tillbaka. Jag hann inte ens gå upp och njuta av utsikten på berget i närheten. Därifrån skall man ju se ända till Vänern, heter det.
På hemvägen såg jag älgspår också, små fina kospår och stora spetsiga tjurspår. Och så måste jag ju bara stanna vid röset mellan Götaland och Svealand. Det är ett gammalt röse möjligen från en tid före kristendomen, då man rövade och slog ihjäl, då ett människoliv inte hade mycket värde.
Gränsen finns beskriven i en handling från 1582 i riksarkivet. Ja, det finns ett ännu större och finare röse litet längre upp i skogen, men det hade jag ingen lust att leta upp, packåsna som jag var med två bärhinkar… Inte helt fulla, men i alla fall.
Jag tänkte ta en genväg tillbaka. Men genväg är senväg heter det ju. Och skogen var liksom inte som förr. Det var så många nya stigar. Det var viltstigar förstås och inte slutade de där jag tänkte utan det blev en promenad genom vilda skogen, nedför ett berg med stenar innan jag kommer ut mitt emellan vägarna. Nu har jag i alla fall lärt mig hur den nuvarande terrängen ser ut och jag ramlade inte en enda gång utan både jag och bären kom helskinnade hem!

Solen är här på tillfälligt besök i dag. Ja, i går också var det en sådan dag man bara måste ta vara på.
Ut i skogen bar det med kniv. Ja, kniven var avsedd för kantareller och där var gula fält men med minikantareller. De stora var plockade… Ja, jag såg allt ”stubbarna” efter dem.
Det har då inte gått åt någon tid på sol och bad denna julimånad. Jo, en dag var jag vid sjön en annan badade jag med korna. Sommaren varade i alla fall tre eller fyra dagar…
Min nya bok ” The Journey to Life or Death” är i alla fall klar för provläsning, meddelade förlaget. Jag är faktiskt rätt nöjd. Omslaget blev fint, tycker jag. Annica Anderssons tavla ”Love and Light” pryder framsidan.
Och så har jag gjort en engelskspråkig hemside-variant för mina engelska vänner, som jag skall ”sätta i sjön” när min nya bok kommer. Och så väntar jag naturligtvis på ”The Mysteries of Consciousness”. Hoppas den hinner bli klar innan SAND konferensen i San Jose i oktober.
I dag fick jag två konferenspåminnelser, den ena var till en konferens i Hongkong som jag inte är intresserad av. Den andra var från IANDS (International Association for Near-Death Studies) med bl. a. Eben Alexander. Den är jag verkligen intresserad av! San Antonio i Texas, ”San Antonios ros” är en melodi som kommer upp i mitt huvud… Vi får se hur det går!