Kungsörn och sorg

Ända sedan jag flyttade till Sillerud har jag haft en svart katt. Jag kommer ihåg den första svarta kattungen, Fina, ättling i rakt nedstigande led till Sussi, mina föräldrars första katt. Sussi som kom hemdragandes med ormar och annat smått och gott.

Min nuvarande, Mini Fina Fredriksson, var tredje generationen svarta katter, men hon hade ju blivit bortjagad av lilla Tigra, som var förskjuten av sin mor och alla fräste åt henne ända tills hon blev stor och fräste tillbaka.

Alltnog, Fina höll råttrent på fritidsområdet och fick mat av matte varannan dag. Nu senast vid en björk dit jag lockat henne, men hon såg litet orolig ut sista gången. Var det något som skrämt henne?

När jag kom med mat senaste gången kom hon inte och det fanns inte ett kattspår i snön. Jag frågade en av de boende men han hade inte sett någon katt.

På hemvägen - jag gick runt och lockade - fick jag plötsligt höra korparna som flaxade runt en stor gran. I granen satt en jättestor fågel - en kungsörn! Det var säkert förklaringen! Kungsörnar brukar slå harar och min bror rapporterade om ett rådjur som slagits av en kungsörn. Kungsörnen hade säkert slagit Fina! Hon brukade ju klara sig från det mesta, men detta var någonting nytt.

Det finns ca 150 häckande par i Sverige och en av dem blev alltså min katts baneman. Jag har inget emot kungsörnar men kungsörnar som tar min katt tycker jag definitivt inte om. Jag känner faktiskt både vemod och sorg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0