Ofarlig sjukdom, Sudan och Australien
Att skriva om sjukdom är ju inget upplyftande, men att skriva om en ofarlig infektion i ett muskelfäste kanske man kan kosta på sig. Jag firade alltså in det nya året på akutmottagningen i Karlstad dit jag kommit med ambulans.
Det började med att jag ringde rådgivningen för det ihållande huggandet på nytt ställe i höger bakhuvud. De ville skicka en ambulans, något som jag tyckte var onödigt. –Säger du stopp, får jag inte skicka en ambulans? sa rådgivningssystern. Foglig som man är, sa jag att det får väl gå bra. Ambulansen var utrustad med GPS, så efter nästan en timma ringer det från räddningstjänsten och säger att ambulansen fastnat i en hal backe och skulle gå ut och möta mig. De hade kört fel! Här var det bara sandade backar! Jag skjutsas iväg med den egna bilen. – Men vänta. Vad var det? Jo där står en tom ambulans i en backe. Jag skulle sätta mig den och vänta, sa min man. Men jag är ju inte så mycket för att sitta stilla, utan jag började gå uppför och det var verkligen halt! Så kommer min man tillbaka med bilen – och ambulanspersonalen - så jag kom iväg…
Jag var precis inte ensam på akutmottagningen… men fick träffa en läkare ganska fort. Hon konstaterade att det onda förmodligen inte satt inuti huvudet, men jag fick i alla fall en CT-röntgen. Jag kom in på Europas modernaste röntgenavdelning och när klockan slog 12 låg jag på ett rum och väntade på besked.
Utanför dånade det av smällare och raketer, undrar hur mycket ”pengar man eldade upp” som en väninna sade. Beskedet var att det inte var någon propp, tumör eller blödning inne i huvudet. Tack och lov! Det besvärliga huggandet fick hållas i schack och får även hållas i schack en vecka senare.
Men det är inte så dumt ”att vara sjuk”! Jag har suttit klistrad vid datorn och faktiskt kommit riktigt långt på min nya bok! Min och min, det är ju en antologi med 15 deltagare. Det är bara en jag ”tappat” bort på sistone. Övriga har jag fått erforderliga kompletteringar ifrån. I dag fick jag ett e-mail från en ”contributor” i Sudan och en i Australien, där man smäktade under en värmebölja. Ja, ja, solen skall väl komma hit också…
Det började med att jag ringde rådgivningen för det ihållande huggandet på nytt ställe i höger bakhuvud. De ville skicka en ambulans, något som jag tyckte var onödigt. –Säger du stopp, får jag inte skicka en ambulans? sa rådgivningssystern. Foglig som man är, sa jag att det får väl gå bra. Ambulansen var utrustad med GPS, så efter nästan en timma ringer det från räddningstjänsten och säger att ambulansen fastnat i en hal backe och skulle gå ut och möta mig. De hade kört fel! Här var det bara sandade backar! Jag skjutsas iväg med den egna bilen. – Men vänta. Vad var det? Jo där står en tom ambulans i en backe. Jag skulle sätta mig den och vänta, sa min man. Men jag är ju inte så mycket för att sitta stilla, utan jag började gå uppför och det var verkligen halt! Så kommer min man tillbaka med bilen – och ambulanspersonalen - så jag kom iväg…
Jag var precis inte ensam på akutmottagningen… men fick träffa en läkare ganska fort. Hon konstaterade att det onda förmodligen inte satt inuti huvudet, men jag fick i alla fall en CT-röntgen. Jag kom in på Europas modernaste röntgenavdelning och när klockan slog 12 låg jag på ett rum och väntade på besked.
Utanför dånade det av smällare och raketer, undrar hur mycket ”pengar man eldade upp” som en väninna sade. Beskedet var att det inte var någon propp, tumör eller blödning inne i huvudet. Tack och lov! Det besvärliga huggandet fick hållas i schack och får även hållas i schack en vecka senare.
Men det är inte så dumt ”att vara sjuk”! Jag har suttit klistrad vid datorn och faktiskt kommit riktigt långt på min nya bok! Min och min, det är ju en antologi med 15 deltagare. Det är bara en jag ”tappat” bort på sistone. Övriga har jag fått erforderliga kompletteringar ifrån. I dag fick jag ett e-mail från en ”contributor” i Sudan och en i Australien, där man smäktade under en värmebölja. Ja, ja, solen skall väl komma hit också…
Kommentarer
Trackback
